Genom sköna gröna landskap går nu vår färd söderut. R piggnade till på eftermiddagen och sitter nu bakom ratten trots mina försök att överta styrningen. Dagen blev mycket lyckad, minglet  blev en minnesvärd stund som jag tar med mig i hjärtat när jag lämnar detta jobb. Förutom tårtbakelser, kaffe, snacks och cider så bjöds även på musik. K höll i allsången och jag spelade på min fina musikmaskin som jag är så glad och stolt över. En kvinna från demensboendet Aktrisen började spontandansa charleston, och sa med drömmande min och ett brett leende medans hon dansade: Dansen har varit mitt liv!

Det var ett höjdarögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Vi tittade på varandra, mina kamrater och jag – i samförstånd – och var så glada för att vi lyckats skapa det som är det viktigaste av allt i modern demensvård – att skapa en fin känsla. Effekten av den känsla man skapar sitter nämligen i längre än en Sobril! En fin känsla – det är grejer det! Vad sprider du för känsla omkring dig? Det är en fråga verkligen värd att ställa sig. Hur ser jag ut, hur låter jag och hur känns det att vistas i min närhet? Vi människor har en fantastisk kraft att förfoga över men vi väljer själva om vi sprider värme och behag eller kyla och obehag där vi går fram.