Jag undrar hur hon har sovit inatt – Vickan alltså….För att inte tala om hur mamma Westling ska känna sig inför denna dag. Tror ni att hon fått handla en finklänning på sin vanliga butik, gå till sin vanliga frissa eller skoaffär? Tror ni att Lindex sortiment duger åt kungahuset eller att hennes uppsydda sidenthaiblåsa från semestern duger? Skulle icke tro det. Tanken på att bli tvungen att "göras om" få instruktioner för hur man ska se ut, prata, äta, vad man ska säja, vilket håll man ska titta åt gör mig handsvettig.

Handsvett är nog bara förnamnet på känslan att hälsa vinka och krampaktigt le mot all världens blickar och grumlar troligen svärmorslyckan en aning denna bröllopsdag. Kungahuset är ju vana att klistra på sig professionella fasader men man nog inte fått samma publicitetsträning på sträckan mellan konsum och hemma i Ockelbo. Att hålla in magen en hel dag och akta sig för att råka göra fel min verkar i min värld ytterst betungande och jag ska verkligen sända henne varma tankar idag.

Här i Sörfors är det regnigt och grått. Det är som gjort för en innedag med diverse göromål. Väntande sådana finns det i överflöd – tro mig! I sanningens namn ska jag faktiskt låta TV:n gå i bakgrunden. Inte är jag någon royalist, men jag har faktiskt trevliga känslominnen i maggropen från tidigare kunglighetsbröllop, och kärlek är det väl alltid fantastiskt att se oavsett vem som gifter sig. 

Mitt allra första TV-minne var när prinsessan Desirée gifte sig. Det var stort! Vi gick till grannarna för att se – mamma och jag. Själva TV-tittandet i sig var nog mest fantastiskt, men jag minns också hur mitt lilla barnahjärta snördes ihop av rörelse och hur vacker jag tyckte att hon var. 

Det är oundvikligt denna dag att inte minnas sitt eget bröllop. En decemberdag 1979 stod jag brud. Jag minns mig sjäv med ömhet – egentligen bara ett barn fast jag var 20 år och hade "inbyggd" brudnäbb. Jag minns hur kort Helena Elisabetkyrkans gång var i relation till Mendelssons brudmarsch, hur kallt det var ute, och hur mina späda axlar darrade av köld , men mest av spänning under mammas rävboa när jag steg ur bilen och gick in i kyrkan. Idag unnar jag Vickan en fantastisk minnesvärd dag och sol över sitt bröllop och över sin framtid med Daniel. Sol är bra . Då slipper man få ekologisk risgrynsgröt i brudkronan.