Etikett: demensvården

Min älskling du är som en ros….

Av , , 8 kommentarer 48

Tänker ofta på mitt förra jobb som demenssjuksköterska. Tankar som föddes då, känns fortfarande rykande aktuella, och tål att läsas än en gång.

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Det finns alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

Charmtrollsdax

Av , , 4 kommentarer 34

Dags att bege sig ut på stadens gator och verkställa en del inköp till byggnationerna hemmavid. Handsvetten börjar krypa fram så smått inför besöket hos min favoritexpedit. (icke!) Denna kvinna är en vandrande citron i människoskepnad. Redan hennes uppsyn får varningsflagg att resas men godtrogen som jag är så är jag alltid lika hoppfull att det där buttra ansiktet ska spricka upp i ett vänligt leende eller åtminstone ett neutralt face. Faran är att man smittas av den negativa känslan Vi människor är ju riktiga känslomagneter och smittar varandra hejvilt med våra ord och vårt kroppsspråk.

Dagens demensföreläsning vill bland annat påminna just om detta – Kom ihåg att fundera över vad du utstrålar, förmedlar och hur du vill bli uppfattad. I dessa mörka hösttider behöver vi alla leenden, kramar och vänliga uppsyner vi kan få. Särskilt viktigt att fundera över för dig som jobbar inom demensvården.

Ser dessutom fram emot en trevlig lunch med storasyster E. Det gäller att ta vara på de små tillfällena. Nu ska jag lämna min sjusovarpojke för denna gång, full av mammakärlek och av fnissiga känslor. Han pratar nämligen i sömnen och vårt morgonsamtal artade sig till en riktig höjdare.

Farväl Umeå kommun

Av , , 2 kommentarer 34

Så påbörjar jag min sista arbetsvecka för min arbetsgivare Umeå kommun denna soliga måndag. Det känns märkligt efter alla dessa år att bli sin egen. Jag ska senare i veckan försöka sammanfatta essensen av min känsla för äldreomsorgen, demensvården och sådant som ligger mig varmt om hjärtat. Att jag ska skiljas från mina vänner på jobbet – DET vill jag inte ens tänka på än…