Etikett: dragspel

Spelmansträff

Av , , 2 kommentarer 23

Vi rymde iväg på en liten  kvällsutflykt till Tjärnberg för att ta del av Hilding och Birgitta Anderssons arrangemang som är en del av Silvervägsveckans aktiviteter. http://www.arjeplog.se/index.php?Itemid=357&id=353&option=com_content&task=view

Där fick vi oss dragspelsmusik, fika och andra trevligheter till livs. Särskilt impade var vi av min gamle pianostämmare Kurt-Ivan Eriksson, känd dragspelsvirtuos och Enar Hjukström, en gammal fingerfärdig showman med ett extra stort leende. Leo var inte särskilt imponerad av bilresan och kräktes på vägen dit, men sov sedan gott i sin hundbur så matte och husse kunde vara med en stund.

Ett sista farväl…

Av , , Bli först att kommentera 12

Ryska nationalsången en sista vända. Ringrostig är bara förnamnet. Inte är jag någon större dragspelare, kommer troligen aldrig att bli. Den där ingröpta basknappen har jag lite svårt att hitta, men när jag väl är där kan jag nassenär få till det. I morgon hoppas jag att jag får spelet sålt. Om allt går min väg, så hamnar det i Malå, alltså nästan på hemmaplan. Nu ska jag söka mig ett lite mindre pianodragspel som jag orkar hantera lättare. Tack för den tid som varit kära vackra pärlemorglänsande dragspel.

Drömmen om Barbro

Av , , 4 kommentarer 11

Den första sommaren som jag och R var tillsammans var det dags för min födelsdag. Någon gång under senvårens lärakännafaser hade jag i förbifarten nämnt för honom att jag någon gång hade tänkt lära mig att spela dragspel. När det blev dags för min födelsedag åkte vi till en för mig okänd adress. Ut kommer R med en stor låda och ett ännu större grattis. I lådan låg ett fint pärlemorskimrande gräddvitt pianodragspel. Hagströms Lady nr II specialsignerat med namnet Barbro som den första ägaren tydligen hette. Förutom spelet låg även avbetalningsplanen, samt ett maskinskrivet personligt brev daterat 1957 till denna dragspelande Barbro. Sådant tycker jag är hur häftigt som helst!

Jag kunde förstås  inte vänta utan drog fram spelet och började där och då i framsätet på Volvon mitt bland rondeller och stadstrafik ta ut första bästa låt jag kom på vilket visade sig bli den ryska nationalsången. Den älskar jag för sin vackra melodi. R stormyste bakom ratten, och i den stunden hade jag ingen aning om att jag bara dagar senare skulle hamna på värsta dragspelsrallyt i samband med min storasysters 60-årsfest. Den sommaren gick i dragspelandets tecken. Jag spelade hellre än bra och drog till och med spelet till Gauto där vi terroriserade myggen under braskvällar ute på udden. Varken  förr eller senare har Drömmen om Elin och I Roslagens famn klingat mer entusiastiskt i fjällmiljö .

Idag ska jag sälja spelet på Blocket. Det är i största laget för mig och jag vill byta till ett mindre som ryms med i flytten så jag kan spela för myggorna även vid Sandvikens Fjällgård. Men jag hoppas att någon oförbätterlig nostalgiker och tillika dragspelare vill köpa det och glädjas åt den lilla kuriosan som medföljer.

Personlighet av typ C

Av , , 2 kommentarer 13

Från ett av alla "Minns du sången-rallyn" med Hedmans Bredband

Nu ska det handla om hemkokta men förhoppningsvis lättsmälta teorier sprungna ur den Gunnelska hjärnbarken.

Ni har väl läst mitt inlägg om A,B och D -personligheter? Och NEJ det är inte de som står på körkortet.

Nu ska jag inviga er läsare i min alldeles egna teori om C-personligheter.

Jag visste inte ens att jag själv var en sådan förrän nyligen vid vår 110-årsfest, när det skulle till att has ett av de sedvanliga dragspelsrally på Dag 2. När vi kommer samman, syskon och barn blir det alltid sång och musik. Nostaligilåtar.

Ni som känner mig vet att jag är rätt duktig pianist, och att jag hanterar även en del andra instrument med varierande framgång. Mina första minnen från musiklivet är nog redan från 5-årsåldern då jag började intressera mig för piano och tramporgel som ju fanns hemma i min omgivning.

Mina storasyskon trakterade flera instrument och även i kapellet i den lilla frikyrkoförsamlingen matades min nyfikna hjärna med melodiösa och lättillgängliga melodislingor. Det sjöngs och spelades mest hela tiden, borta som hemma.

Pappa Alvar spelade mandolin och fiol. Han märkte tidigt att jag var musikalisk och uppmuntrade mig att lära mig spela piano och orgel först.

Segertoner – vår tjocka sångbok – var ett lämpligt träningsobjekt att lära sig från pärm till pärm enligt pappa. Noter. Han pratade om noter.

Redan vid första försöket fick jag instinktiva och seglivade antipatier mot de svarta prickarna, strecken och krumelurerna. För att inte tala om förtecknen. Jag hatade förtecken.Speciellt som jag snabbt utvecklade ett bra gehör och musiköra. Jag behövde bara höra en sång en eller två gånger så kunde jag spela den – utan noter.

Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar var ramsor om förtecknen som man skulle lära sig som ett rinnande vatten.

Min pedagogiske far var nära att knyta fast mig på pianostolen för att "uppmuntra" mig till resultat i notspelandet.

Här någonstans påbörjades kampen. Maktkampen. Om du frågar R så har han ett hum om måttet av den envishet/tjurskallighet som jag ärvt från fädernet.

Jag var jätteduktig på att spela i C-dur, så småningom i G-dur, F-dur och slutligen i D-dur. Dessa tonarter har 0-2 förtecken. I Segertoner fanns bra sånger men med många förtecken som för mig framstod som omöjliga att spela efter noter. De gick utmärkt att spela på gehör, men då i någon av ovan nämnda tonarter. Ingen märkte mitt fejk.

När jag vid 11 års ålder blev organist i församlingen så knäckte jag Segertoner från pärm till pärm – alla 600 sångerna utan bekymmer. Jag spelade ruskigt bra, la in snygga extra ackord och vändningar som fick församlingen att sjunga starkare och mer hängivet än någonsin förut.

Ibland kunde farbror Hjalmar dock se lite bekymrad ut när sångerna gick lite väl högt eller lågt beroende på vilken tonart jag valt.

Känslan av frihet och makt över klaffarna, reglagen och tramporna i kapellets gamla nötta tramporgel var underbar.

Min lilla hemlighet var – att jag endast en gång tragglat mig igenom sångboken med notspel. sedan kastade jag loss och spelade efter noter – utan noter. Min lilla bluff genomskådades inte av pappa utan han var nöjd och stolt med mina framsteg.

Du får ett "sorry" postumt här av mig käre far!

Till dags dato kvarstår faktum. Jag fixar fortfarande bara att spela i tonarterna C,D F och G, men jag spelar dem bra.

Än idag kan inte min hjärna förstå sig på de svarta och vita tangentera i övriga tonarter. Jag blir en pianoanalfabet., får kortslutning i paritet med den jag känner för motorvärmarklockan….. Konstigt men sant.

Nu har jag köpt mig en dyr fin synt där jag kan välja vilken tonart jag vill, men ändå fortsätta att spela i C. Wunderbar!

När jag i somras mötte dragspelaren Denis (vi skulle ha en jam-session på festens dag 2) så får jag höra en underbar kommentar. Jo, han ville spela, men bara om låtarna gick i C. Han var en hejare på gehörsspel, men hade samma antipatier mot de svarta tangenterna som värdinnan.

Två C-personligheter på samma kalas. Underbart att få känna samhörighet med någon fler som är funtad på samma sätt som mig.

 

Spännande timmar i Bufflarnas hus

Av , , 1 kommentar 2

Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.

Radioprogrammen Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren.

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg – Långvåg….. ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sej hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara uppochnervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar:Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring etc.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts – De som skåda upp till Herren – trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla de "möten" – alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida jag ska skratta rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, Hawaiigitarr och Elcittra. Man bänkade sej storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt – ömsom förfasade sej. En sak är säker – tråkigt var det aldrig.

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in. I

dag skäms jag retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur Djungeldoktorn fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser om krokodiler och rafflande djungeläventyr.

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen.

De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sej en livs levande afrikan, och alltid lämnade de ett svartvitt foto av missionärsfamiljen – det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sej. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mej kan någon trudelutt på språket Swahili.

Där – mitt i detta – satt lilla jag och var fast övertygad om att min värdsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.