Just nu – kl 09.35 – denna fina junimorgon uppenbarar sig så en av dessa ytterst sällsynta stunder när jag faktiskt skulle ha möjlighet att sätta mig med pennan och mitt tomma  block på en inspirerande plats och låta mina ackumulerade ideer och fantasifoster ta plats på papperet. 

 Inser att det i mitt huvud – trots sommarlovstider- ser ut och låter som i en yster skolklass med 36  sjundeklassare. Alla ord och tankar fnittrar, armbågas , viftar med armen – jag, jag, jag, och pratar så fort att man knapp hör vad de säjer. De har väntat så länge på att få komma ut och sättas på pränt att de blivit otåliga, hungriga och nästan tappat tråden och lessnat. Syret var på väg att ta slut och enda cirkulationen blir när man släpper ut lite torftiga nedhafsade blogginlägg och släpper in en och annan luftbubbla.

Jag skulle vilja sortera lite bland tankar och ideer. Inte enbart skriva rakt upp och ned det som faller mig på läppen i ett hafsigt  tvåminuters blogginlägg.  Återta lite av känslan i skrivandet som jag hade när jag "bara" hade ett vanligt heltidsjobb, att kunna avsätta en timme på kvällen istället för att se på TV och låta tankarna växa till sig. Det är svårt här, när man faktiskt  bor på jobbet och jobbet ständigt påminner om allt som borde göras eller redan ha gjorts. Naturen ser vi mest genom fönstret – från "jobbet".

Nu gör jag slag i saken – Tar med mig en kaffetår, penna och skissblock för ideér och sätter mig och har en enmans "spånskiva" med mig själv i solskensrummet. R är borta och L sover på bron.