Våren har kommit till Sandviken – den saken är klar. Även om det är någon enstaka minusgrad nattetid och det snögloppar lite mellan solglimtarna så  märks det på fåglarna som har fullt upp med kuttrasju här utanför. I synnerhet korparna och kråkorna är i högform. Ja även riporna som tjattrar i alla väderstreck. Den ensamma singelskatan som tillbringade vintern här har dock begett av och söker friare på annat håll.

Vi brukar ha några enstaka kråkor här men nu är de plötsligt 13 som sitter här utanför på isen. 12 av dem sitter parvis och ser sådär nyförälskad fåniga ut, medan den trettonde hoppar jämfota lite vilset och flaxar till emellanåt medans den utstöter jämmerliga kraxanden.

Jag tror att de flesta av oss lätt kan känna igen känslan av deppighet och frustration när ALLA andra har träffat någon och tycks börja samla kvistar till bobyggande och drar sig undan som nyförälskade brukar göra för att kuckla i sin rosaskimrande bubbla. Medans man själv är ensam och eländig med tilltufsat självförtroende.

Med dagens teknik kan man ju både värpa  befrukta  och ruva ägg utan att ha en egen partner. Men visst är det ändå så att vi alla vill ha någon att kuttra med. Att dela vardagen och bobyggandet med. Speciellt när våren kommer och livet börjar om. En ny chans.

Nu väntar vi på tjäderhönorna som snart börjar paradera efter Silvervägen under "hönveckan"  vecka 18. Som befjädrade glädjeflickor svassar de  graciöst omkring och knycker på nacken  i väntan  på den rätte medans de fyller krävan med gruskorn till äggläggningen.Tupparna spänner upp sig och försöker överträffa varandra i storlek och styrka. Då tar vi en kvällstur med bilen, kaffetermosen och varandra för att beundra skådespelet på nära håll.

Visst är det härligt när livet återvänder. Snart kommer den ena flyttfågeln efter den andra tillbaka, för att stanna eller för att mellanlanda, vila och sedan dra vidare mot häckningsplatserna. Våren är en härlig tid!