Matt, blek och med lättare frätskador i näsans slemhinnor efter den gångna nattens hundspruttsrally börjar livsandarna åtethämta sig för oss alla. Ett par saftiga märgben samt en halv rosa wettexduk försatte hundmagen i kraftig turbulens och han tillbringade gårkvällen framstupa snettåtabak på köksgolvet som en spärrballong med fyra ben och två hundögon. Den ena ljud/doftsensationen avlöste den andra och såväl vi som vovven själv fick förflytta oss ständigt ur doftzonen. Tur att detta hus från 1939 har en ganska luftig naturlig ventilation, men vovven själv såg inga hinder att i skydd av mörkret smyginta sina vanliga sovpositioner under mitt täcke som denna natt nog hade behövt förankras med tyngder i alla fyra hörn för att inte lyfta. Idag är han lika kurant och glupsk som vanligt och dreglar längtansfullt över mina fårskinnstofflor. Dimman lättar från sjön och visar en svart spegelblank sjö. Dax för snickarkaffe snart…..