Etikett: Glommersträsk

Det var en gång en rävkapuschong. Del 4

Av , , 2 kommentarer 27

 Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk. 

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka! 

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagkalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt…för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Glommers – Vindelgranselsk språkförbistring

Av , , 10 kommentarer 36

R som härstammar från byn med det ”mjukt” klingande namnet Glommersträsk besitter inte bara en dialekt sprungen ur gränslandet till norrbotten, han har även med sig en del i mitt tycke, udda matvanor, uråldriga uttryck och en ganska tvärsäker uppfattning att ”hans” sätt är det enda sanna och rätta. Ta en sådan världslig men ändå allvarlig sak som Blöta. Vid dagens frukost avhandlades denna maträtt som tydligen, trots bara några mils avstånd fågelvägen till min hemby Vindelgransele, kunde vara två vitt skilda maträtter.

Han föreslog helt skamlöst att vi kunde göra blöta på älgbuljong. Bara en sån sak…. I min värld är blöta ingenting annat än vitt tunnbröd doppat i skinkspad i juletid, serverad med en extrasaltat smörklick, en skinkskiva och ett glas iskall mjölk. Jag försökte seriöst att vidga mina horisonter och föreställa mig blöta med köttsoppesmak såhär i oktober, men hindrades av den stilla hurven som infann sig. Tunnbröd och älgbuljong var för sig är utsökta gastronomiska njutningar, men ofrälse som glommersare i allmänhet och skåningar i synnerhet som doppar mjukbröd i allehanda spad får vare sig min sympati eller mina smaksinnen att vibrera av njutning.

Måhända är jag en inskränkt västerbottning med konservativa och djupt rotade mattraditioner. I ärlighetens namn skall bekännas att jag har långan väg att gå innan jag dristat mig till att smaka och än mindre att tillaga avarter som njurpalt och blodkorv.

10 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Stekta sparvar från Glommersträsk

Av , , Bli först att kommentera 10

Ibland ramlar det tillrättalagda uppslag till blogginlägg som stekta sparvar i munnen på mig. I Antikrundan ikväll ska det tydligen handla om gamla godingar i form av antikviteter från Glommersträsk. Ni som snappat  upp ett och annat om R:s historia vet att han både är semiantik och att han kommer från ovan nämnda metropol. Just idag är han dock inte till salu;)

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,