Etikett: Gunnels Guldfyndigheter

Inte bara Gunnels Guldfyndigheter…..

Av , , Bli först att kommentera 71

 Nu är det inte bara Gunnels Guldfyndigheter som kommer från Vindelgransele.  Kul att det finns guld i berget, men blandade känslor om det blir brytning som gör sår i naturen. I VK idag:

Guldvibbar i Vindelgransele

http://www.vk.se/880007/guldvibbar-i-vindelgr…
Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det var en gång en rävkapuschong. Del 4

Av , , 2 kommentarer 27

 Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk. 

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka! 

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagkalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt…för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Bloggvänner

Av , , 2 kommentarer 28

Här går allt sin gilla gång och dagarna hastar snabbt förbi bräddfyllda med arbete och så en och annan micropaus i solskenet, båten eller med goda  vänner kring en matbit eller en kaffetår. Humöret är finfint och vi känner oss ganska pigga och glada. Otaliga är de trevliga människor som vi servar i butiken eller campingen. Nu börjar vi känna igen återkommande sommargäster  från alla möjliga länder. Det känns kul att man vill återvända till Sandvikens Fjällgård.

Nu och då tittar människor in som jag lärt känna litegrann via bloggen. Härom dagen kom t ex  Nina in. Ni som följt min blogg ett tag minns norska Nina som svarade på mitt anrop när den minsta ryska dockan förkommit i samband med en föreläsning. Några dagar senare fick jag en liten rysk docka som innehöll flera pytte små. Så rart av henne. Härom dagen stod hon plötslig här och gav sig till känna. Så kul!!

Dessutom har jag fått många nya blogg FB och mailvänner som skriver några rader eller långa gripande brev och ibland skickar dikter eller fina bilder. Flera släktingar, gamla grannar och även klasskamrater från fornstora dar som jag inte haft kontakt med på länge  hör av sig, tittar in eller skriver en hälsning ibland. Människor på andra sidan jordklotet, med eller utan anknytning i Sverige skriver och berättar egenupplevda berättelser om sorg och glädje.  Jag har fåt blommor plantor, svamp och fina små minnessaker. Helt fantastiskt!

Jag är lika glad för alla som delar med sig av livet, små anekdoter eller bara vill lätta sitt hjärta eller uppmuntra. Ibland har jag svårt att hitta tiden att skriva så fina svar som jag önskar, men jag försöker besvara alla. TACK!

I morgon är det en alldeles speciell dag, då en fantastisk person kommer till Sandviken. Ove Di Peders från Kalvträsk. Jag fastnade först för hans fantastiska vk-blogg och sanslöst härliga och geniala humor där han beskrev Eberhart Hällgrens hisnande liv och leverne. Sedermera har  Ove och hans fru Mia blivit mina FB-vänner och även lärt känna min syster S litegrann. I morgon kommer han till Sandviken. Jag hoppas att solen ska skina, att fisken ska nappa, att  maten ska smaka och att här kanske rent av kan sås ett frö till ännu en berättelse om tusenkonstnären Eberhart Hällgren mannen som uppfann motluten. Kanske, kanske  en skröna från E:H:s tid i dessa trakter får skådas som en gästblogg här i Gunnels Guldfyndigheter.  Välkommen till Sandviken Ove!

Självskryt luktar illa som sursilla

Av , , 6 kommentarer 59

Jag är inte av den skrytsamma typen, men kan ändå inte låta bli att just idag glädjas åt att jag för närvarande hederligt  innehar samtliga 5 platser  av "Mest gillat senaste veckan" samtidigt som jag har förstaplatsen på "Mest läst idag! Det som är extra kul är att detta blev konsekvensen när någon insinuerade att jag fuskar. Tack alla trevliga människor för stöd, för tummar och för de vänliga, kluriga och spirituella kommentarer som ni bjuder på. Hoppas att ni fortsätter med det.

Livets guld

Av , , Bli först att kommentera 16

Av alla Gunnels Guldfyndigheter så väger förstås de nära och käraste med familjer allra tyngst. Även om Robban förlorat ett antal kilon så är han förstås också en riktig guldklimp i mina ögon. Rik är jag, så rik att hjärtat ibland vill sprängas av kärlek. Idag är en sådan dag. När jag vinkade av Sandra med familj i morse kramades vi extra hårt och länge. Även fast jag känner mig ringrostig  på det andliga planet, så viskade jag ändå en hemlig välsignelse i Olivers öra och stoppade en extra skyddsängel i hans livryggsäck. Jag önskar honom kärlek, trygghet, hälsa och välgång, samt att hemresan ska gå bra.

Häromdagen fick jag ett "il" av längtan efter O, och snörvlade lite uppgivet till R, att nästa gång jag får träffa O, så har han säkert fått skägg…..Detta har nu R skrattat gott åt i ett par dagar. "Tjoller"….säjer han:)