Ibland undrar jag vart gränsen mellan galenskap och kreativitet går. Jag behöver bara gå till mig själv för att undra. Å ena sidan tackar jag snabbt ja eller hoppar modigt på olika projekt såväl spex, seriösa spelningar som  jobb, och jag känner verkligen en sann äkta lust och glädje där och då. I den stunden ser jag bara möjligheter, tror på mig själv och är trygg och säker i att eventuella krångel kommer att lösa sig under resans gång – vilket ju faktiskt oftast sker. Ideérna haglar, pennan glöder och inget verkar omöjligt.

Tiden går och dagen D närmar sig. Där någonstans – typ 48 h innan det är dax – kommer Ågren som ett brev på posten. Jag börjar tvivla på min förmåga, mitt omdöme, på tekniken och logistiken och är mer eller mindre övertygad om att jag kommer att skämma ut mig i ett totalt fiasko. Men  jag förbereder mig ändå enträget in i det sista och dubbelkollar det praktiska tills ingen återvändo finns. Förbereder mig även mentalt på ett liv i exil – utom steningshåll – och snickrar så smått på en ödmjuk bön om förlåtelse för att jag drager skam och vanära över mina stackars släktingar.

Samtidigt säjer en kaxig men pytteliten röst inom mig: So What! Följ din ide och magkänsla Gunnel! Det är dags att sluta att fundera på vad andra tänker och tycker! Det här fixar du! 

Det är ju nu först jag äntligen vågat göra något åt mina gamla drömmar. Jag har ju lite att ta igen från alla de återhållsamma åren då man var så otroligt rädd för vad folk skulle tycka. Drivkraften känns oftast starkare än Jantes röst som allt för ofta indignerat påpekat att medelålders kärringar ska ha den goda smaken att stanna hemma och varken synas eller höras.

Mina snälla vänner tycker i allafall att jag är modig och kreativ. Jag brukade ha dem som bollplank till mina buskisfigurer N´Birger från Sursegmyrträsk – den odrägliga gammpojken med relationsbekymmer, A´Valborg – ett kaxigt moget fruntimmer och så Klemens med cykelhjälmen – han som int är så stark….  Egentligen tror jag att dessa figurer var sprungna ur ackumulerade barndomsdrömmar som då inte hade något rimligt forum att förlösas i förutom roliga timmen i Vindelgranseles skola. Ja, ni hör ju själva hur roligt det verkade vara där.

De senaste åren har dessa tre figurer fått långsemester och jag tror faktiskt att  jag rent av har pensionerat dem. Jag fick mod att göra dem, se att det funkade, överlevde och gick vidare. Buskistiden var ett steg, en fas som jag behövde för att förlösa tankekraften. Nu är det förutom familjen förstås,skrivandet, föreläsandet och utvecklandet av vårt projekt Sandvikens Fjällgård som upptar all min  tankekraft. Jag har allt jag kan önska mig – förutom möjligen den egentid och avskildhet som jag behöver för att skapa.

Under skoltiden var mitt huvud oftast bräddfullt av scenarier för tänkbara pjäser som jag ägnade timmar åt att fantisera kring varje vecka. Jag minns speciellt på kvällarna när jag släckt lampan hur alla visioner kom igång och jag såg precis framför mig hur jag ville att allt skulle bli. Det var allt ifrån exotiska zigenarläger till bibliska scener som jag ville regissera. Varje vecka släpade jag stora papperskassar med "pjäskläder" ifrån källaren hemma – till mammas stora förargelse – med till skolan utstyrslar till mig och de andra barnen. Detta upptog mycket av mina drömmar men det fanns inte på den tidens världskarta att detta på allvar skulle ha kunnat bli en del av min liv eller ett seriöst yrkesval. Jag var en liten sjungande teaterapa i fel forum kan man säja.

En lustig episod jag minns var när vi skulle spela upp en nattvardsscen på en religionslektion i klass 5, och jag hade tagit på mig uppdraget att baka det osyrade brödet. Det visade sig sedermera att brödet inte bara var osyrat – det var dessutom fruktansvärt segt, gummiaktigt och omöjligt att svälja, vilket innebar att de flesta replikerna föll bort och måste ha lämnat publiken i en total förvirring över sammanhanget. Jag minns hur vi lärjungsmunderade låg till bords och tuggade så svetten lackade.Nu skrattar jag åt det – men minns den hemska och svettiga känslan av det frenetiska tuggandet.

Nu som vuxen halvgammal och luttrad finns den där lilla galna kreativa typen fortfarande inom mig. Får jag bara mat, sömn och husrum så behövs det bara att någon knäpper med fingrarna så startar tankesmedjan. Du kanske känner igen dig själv?

Det kanske är dags att vi slutar att ursäkta oss för vem vi är? Jag tror i allafall att en viktig hälsofaktor är att vara trogen mot sig själv, ge sin kreativitet en chans och släppa ut det som finns inuti. Ta vara på "hela sig". Jobba med det man älskar. Vad tror du?