Vi satt några mammor häromdagen i lunchrummet på jobbet och förtäljde den ena sockersöta och tårdrypande historien efter den andra om små husdjur vi haft, och hur vi hanterat deras frånfällen. Det handlade om åldriga och luggslitna tamråttor, kära men övergödda hamstrar och om bortsprungna vandrande pinnar.

Det gick liksom en röd tråd genom samtalet. Vi hade alla hittat olika sätt att tillsammans med våra barn hantera sorgen av ett älskat djur. Under det gamla paradisäppelträdet på Teg ligger det multnande stoftet av ett gäng hamstrar som gått ur tiden.

Några av dem fick först tillbringa den tjälfrusna årstiden i vår frysbox på en bädd av bomull vackra tygbitar och glitterband i små pappkartonger märkta ”Hägges drömmar”eller "Liljeholmens kronljus". De fick därefter – ordentligt inplastade – dela viloläger med köttfärs, broccoli och hjortron i väntan på våren. Vad hälsovårdsnämnden skulle ha sagt om den saken förtäljer inte historien.

Jag skulle gärna för ett ögonblick kastas tillbaka i tiden och lite på avstånd få bevittna ritualerna, små sånger om kärlek och tal om återseendet i Nangiala som hölls. Tänk att få återse de små barnen för en stund och höra ljudet av deras barnaröster stiga mot försommarskyarna upp genom de väldoftande paradisäppelblommorna.

Små kors av glasspinnar märkta vår käre Korven eller Smulan skuggades av lövverket. Så snart tårarna var torkade skingrades sorgen och ystra barnaskratt fyllde åter trädgården igen.

Vi mammor enades vid vårt samtal om att det nog är bra för barn att få skola in sig i det hårda livet genom dessa minisorger och få lära sig att hitta sätt att hedra, hylla och göra avslut.