Etikett: höst

Höstbrasa

Av , , 2 kommentarer 11

Med ens luktar det höst ute. Träden börjar försiktigt skifta i gult och orange. Naturen doftar av svamp och våt mylla. Det är skördetid.

En doft av vemod påminner om att sommaren är över för denna gång, att livet går vidare, att det är dags att ta nya tag.

Värmeljusen kommer fram, rönnbären lyser, inne är det tryggt och varmt. Lycka kan vara att tända en sprakande varm brasa som sprider sitt kärleksfulla guldsken över ond och god.

 

2 kommentarer
Etiketter:

Kråkkonvent

Av , , 4 kommentarer 16

Passerade Brännland nyss. Där på lägdan satt ett stort gäng kråkor ca 30 stycken vanliga grå. Om jag inte minns helt fel från skoltiden så är Kråkan en stannfågel och borde inte vara på väg någonstans alls, och mig veterligt är vi ännu i mitten av augusti, träd och blad är ännu gröna och hösten har inte ens riktigt gjort sin entré.

Jag börjar förstås grunna över orsaken till detta konvent – denna ansamling av kråkor. Varför samlas de, i vilket syfte och vem är "sammankallande"?  Hur går kommunikationen till?

Ja ja…jag begriper att budskapet löd "kra kra" möjligen med någon liten dialektal variation, men vem kunde ana att det kunde tolkas: Kom till den och den lägdan i Brännland kl 16.55 på onsdag.

Ska det bli gruppresa av? Fanns där något extra smaskens att kalasa på? Är det slagfält på gång? Underhållning?

Förhoppningsvis finns det bland mina läsare någon hemlig ornitolog som kan bringa ljus över denna tunga fråga. Tacksam för tips.

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Att koka soppa på en spik. En fjolårsrepris som kanske tål att läsas – igen

Av , , Bli först att kommentera 14

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland till vår besvikelse ned. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattar.

Med andra ord får man alltid gardera sej och se till att ha något på lut utifall att. Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna – häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag går jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet…hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele från tiden när jag var barn:

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill, den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa.

Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från det välskötta trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören.

Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra fnissningar när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur.

Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras. Eller upplevelsen att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt matbordet samlas familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med en sträng svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva var given. Knäckebröd med smör, hemmjölk hörde till och jag minns de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök var påtaglig. Detta var resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt stod lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.