Gud fader får ursäkta mig men i somligt tror jag faktiskt det finns en och annan ap-gen i familjen. Åtminstone om man tittar på vår tradition av ryggkliande. Om ryggkliandet var ett substitut för andra ömhetsbetygelser och en rumsren anledning att få grotta ihop sig eller om det rent allmänt bara kliar i fingrarna på oss lite till mans vet jag inte. Intill denna dag är det iallafall bland det bästa jag kan tänka mig .
Ingen slår mamma i ryggkliande. Hon är än i denna dag den bästa av bästa och gör det lagom länge, lagom hårt, lagom fort. Tålmodigt flyttar hon handen från det ena stället till det andra tills varje kvadratcentimeter har fått sitt. Man blir korsögd av salighet.
Jag har försökt lära upp R i denna ädla konst, men han är en rätt otålig typ och tycker att ritsch ratsch filiklart är ett gångbart koncept. Dessutom verkar han tro att man kan kompensera länge med hårt. Fel fel och dubbelfel! Men skam den som ger sig. Han har ändå gjort markanta framsteg på fronten, troligen för att han näst intill dagligen själv får åtnjuta en förstklassig ryggklining.
Ryggen är en underskattad baksida. För min egen personliga del är jag nästan säker på att själen sitter där – strax ovanför behåknäppet. Om jag är ledsen, tjurig eller arg blir jag omedelbart mild och snäll när man stryker mig just där, istället för att gå i polemik. Eller hur R? Visst var det ett bra knep i främjandet av husfrid och harmoni som jag lärde dig den där gången?
Som barn var jag en lättköpt typ. För ynka 25 öre kunde mina syskon få allehanda ärenden sprungna eller ryggen kliad. Min bror utlovade en gång 25 öre om jag skulle gå och pinka åt honom. Själv gick jag fortfarande på pottan, men antog utmaningen , klättrade upp på porslinsstolen och hamnade dubbelvikt med rumpan nere i vattnet – till allas ohöljda munterhet – skall tilläggas. Efter det lade jag mig till med en sund dos skepsis till syskonens olika uppdrag. Det händer faktiskt även idag att R ibland försöker ge mej samma uppdrag, men "Den gubben går inte!" Även om det var många år sedan jag rymdes dubbelvikt i kröken….och för det andra så finns ju inte 25-öringen längre!
Ovan kan ni se en bild av mig kliandes storebror på ryggen, just på garagetaket – plåtplayan, en solig vårvinterdag för länge sen.
Senaste kommentarerna