En dag knackade det på klassrumsdörren på övervåningen i skolhuset i ’storskolan’ som vi sa. Klass 3-6 i Vindelgransele byaskola delade klassrum och det var magister Norberg som var vår lärare.

In steg en optiker. För min egen personliga del kunde det lika gärna ha varit en utomjording – lika främmande tedde sej titeln på denna människa som hade i uppdrag att massbesiktiga oss barn och fånga upp eventuelle defekter på synfronten.

Spänningen steg omedelbart inför detta nya inslag i skoldagen. Litet roar barnen. Till min stora besvikelse hade jag fullgod syn och fick alltså inte sälla mej till den exklusiva skaran bärare av orangebruna ovala plastglas – de bågar som kommunen tydligen då hade mängdrabatt på och som sedan stolt bars av några utvalda.

Det sved kraftigt av förtrytelse när dessa "lyckligt lottade" senare kunde ståta med denna intellektuella look. De betraktades som smarta och hypermoderna.

Själv fick man vackert gå där med sina ’pingstarflätor’ helt oansenlig i sina pepitarutiga – utan brillor och kunde möjligtvis som motvikt ståta med lite äggvita i urinen vid urinprovstagningen inför doktorns unika besök på skolan.

Man radade då upp och lämnade ifrån sej flaskorna och glasburkarna med morgonkiss på utsatt dag. Idag skulle det vara intressant ur ett sjuksköterskeperspektiv att veta hur, när och i vilken temperatur dessa fraktades till något avlägset laboratorium.

Det hann nog växa till sig både ett och annat i burkarna antar jag. Har svårt att tro att de skickades med taxi utan snarare med fembussen. En gammal fin årgång m.a.o.

Jag minns historien om brödraparet från byn som ’delade’ på en flaska. Först kissade den ena i och gjorde en markering på flaskan innan den andra presterade slutklämmen och man kunde lämna ifrån sej resultatet – en full flaska. Vad fröken sa om detta förtäljer inte historien som möjligen är en skröna.

En dag när jag stod i lärarrummet intill raderna av planscher och burkar med konserverade suspekta kroppsdelar/djur – (minns någon vad det var i burkarna egentligen??) och vevade på stencileringsapparaten för att kopiera det mödosamt präntade grupparbetet, kom farbror doktorn in.

Detta är mitt enda minne av någon slags hälsokontroll från skoltiden. Doften av stencileringsvätska var genomträngande i det lilla rummet. Vi fick snabbt avsluta stencileringen för nu skulle det minsann bli hälsokontroll för alla.

Vi blev inkallade en efter en och skulle ta av oss i bara småbyxorna. Antar att han lyssnade på hjärta och lungor samt tittade i halsen, men minns enbart att han slutgiltligen lyfte på troslinningen, gluttade snabbt och sprätte gummibandet mot magen och hur generad jag blev.

Än idag är jag osäker om det ingick i inspektionen eller om det var ett övertramp från hans sida. Man vågade ju aldrig fråga någon av de andra barnen om han gjorde likadant för alla, men rimligen var det ett sätt att göra en bedömning om hemförhållanden, om man var hel och ren och att attiraljerna satt där dom skulle.

Jag hoppas det iallafall.