Jag brukar fundera på vad det är för drivkrafter i oss människor som får oss att mobba, frysa ut, ignorera, förminska och härska. Varför är Jantelagen så stark? Varför missunnar vi varandra framgång i så hög utsträckning? Varför kan vi ibland uppleva en bisarr njutning i att vara taskiga, säja elaka eller spydiga saker. Redan som små barn börjar vi. Visst är vi kvinnor värre än männen i detta?

Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att jag som barn någon gång deltog i utfrysning av andra barn. Mitt samvete påminner mig ibland – än i denna dag, och jag önskar att jag kunde ha det ogjort.

Är det så outhärdligt att se någon vara glad, lycklig eller till och med stolt? Väcker det egna känslor av frustration och misslyckande eller sorg? Jag tycker att det härligaste som finns är att få dela glädje med någon. Att få sig ett gott skratt, ett värmande ord eller ögonkast är så mycket värt. Livet är väl nog tufft som det är ändå – utan att vi försöker sätta oss på varandra. Vad är det som triggar igång denna destruktivitet?

 Ibland när jag läser mina medbloggares vitt skilda inlägg om livets små eller stora sorg och glädjeämnen fylls jag av glädje, häpnad, av sorg, respekt och någon gång av indignation. Även om de ibland kan ha åsikter som totalt skiljer sig från mina egna så är det bara att respektera. Alla har rätt till sin tro. 

Ibland drar jag på munnen eller suckar igenkännande. Någon enstaka gång kan jag bli upprörd eller trött. Ofta "tankar" jag mentalt av det som någon annan skriver. Varje dag när jag läser blir jag allt mer på det klara med hur många varianter av öden och vägval det finns. Vi är verkligen så små vi människor.

Ibland slutar jag att läsa någon speciell blogg som inte tillför mig något. Jag har ju det fria valet att välja de som tillför mig mest och som finns bara en knapptryckning bort. Ibland ser jag till min häpnad – hos mig eller hos andra – hur det finns återkommande! besökare som enbart verkar drivas av primitiva behov att hitta något att slå ned på. Jag kan förundras över varför man fortsätter att läsa om man nu tycker att det är så uselt, istället för att hitta annat att läsa som tillför något.

Det är så mycket lättare att dra ned någon som står på en stol, än för den som står på stolen att dra upp någon från golvet. Jag ska strax lägga in en repris på mitt inlägg om vilken makt vi har att kunna påverka varandras vardag genom den attityd, det ansiktsuttryck eller språk vi väljer.

Till dig som känner blodet brusa svart när du läser detta – ett boktips: Kai Pollacks – Att välja glädje.

Du kommer att må mycket bättre