Jag och min syster Ellen brukar ibland när vi pratat om relationer, par vi sett eller känner, förundrat se på varandra och säja just detta: Att kärleken är ett mysterium. I vad själva receptet eller kemin består, kan faktiskt understundom vara ett riktigt mysterium. För si kärleken verkar allt som oftast strunta i ålder, utseende och alla de standardmallar och referenser som vi människor (kvinnor?) allt som oftast satt upp som norm. Omaka par, Kaka söker maka, Lika barn leka bäst, Man får vad man förtjänar, Kärleken är blind….är exempel på talesätt kring kärlekens förunderliga matchning.

Inte ens för egen del kan jag säkert specificera vilka faktorer som fått mig på fall genom åren, förutom att "sting i blicken", axlarnas rundning, händerna samt rösten och den mentala närvaron verkar vara saker som inledningsvis gör mig matt i magen. Nästan lika snabbt kan frånvaro av humor, självdistans, glöd och spirit få mig att kallna lika snabbt som en kaffekopp under ett telefonsamtal. "Mentalt tuggmotstånd" är ett mycket bra begrepp som en av mina medbloggare använder i sin presentation. Det vill jag ha av en man. Att sedan gödsla med kärlek i vardagen, att fortsätta "se" varandra , göra saker för varandra och nästan viktigast – att kunna ha roligt tillsammans tror jag är hörnstenar som i balans kan väga upp ett till synes omöjligt bygge.

R körde med ripmiddagskonceptet, levande ljus och dyrt vin, marknadsförde sig själv (falskt) som storfiskare och svängde sig med komplimanger som: Du har ett sensuellt intellekt… Hm… Vilken kvinna kan motstå ett sådant uttalande. Jag är så här i efterskott lite lur på att det var ett inlånat begrepp, men det var rart sagt i alla fall.

Åh vad jag njuter av medelålderns trygga lunk. Av tro mig om att duga för den jag faktiskt är och förstå att kärlek även kan vara tisdagar och ärtsoppa från plastkorv. SOM jag har kämpat för att ta mig ur dessa utopiska sockrade kärleksfantasier som jag slukat ända från tonårstiden genom hundratals romaner, men även "slavertidningar" som Starlet, Mitt livs novell, och andra. Dessa exempel var ändå mycket "snälla" jämfört med dagens tjejtidningar.

Oj så många skikt skal jag har gråtit mig igenom i processen "avskalandet av kärleksutopins svidande lök". Nu är de tack och lov bortskalade ända in till den vackra innersta kärnan och inga tårar finns kvar (utom kanske några pyttesmå). Nu är förväntningarna på kärleken realistiska och jag inser att man måste kompromissa och bjuda till själv med att ständigt jobba på en relation.

Man läste om perfekta drömprinsar på vita springare som saliggjorde menlösa men ack så vackra våp med darrande underläppar och glänsande hårsvall. Om ridderliga välbärgade bekräftande och uppvaktande ynglingar med sammetsbruna ögon och varma hjärtan, och alltid alltid om tjejer som satt och väntade och väntade på att göras lyckliga eller olyckliga. Nog håller jag med Jan N om att det är bäddat för missförstånd i kommunikationen.

Ett exempel på en typisk krock i kommunikation mellan könen kommer här. Jag arbetade min sista sommar under sjuksköterskeutbildningen som undersköterska på förlossningen, den i mina ögon då optimala arbetsplatsen. Livet tar sin början där, stämningen är positiv och man får vara med om det största miraklet gång på gång. De första veckorna var detta helt fantastiskt, och jag grät med varje gång en liten familj utökats med en liten ny människa.
Sedan blev jag dock smått luttrad och det romantiska skimret kring att kånka omkring på moderkakor och blodiga sopor mattades något. Skrek dom inte lite onödigt högt och sjåpade sej kvinnorna?

Jag insåg att detta var något annat än att vistas här själv och föda barn. I alla fall blev jag väldigt upprörd en dag. Det låg inne en ung mamma med en väldigt lång utdragen förlossning . Den blivande fadern såg ut att ha parkerat sin Puch Dakota utanför Han var en fjunig blyg kille med keps och verkade mycket okomfortabel med situationen. Hon var uttröttad hade jätteont, förloppet gick sakta och hon viftade rödblossig bort honom med handen. Han gick då lydigt bort till fönstret, satte sej i fåtöljen och började läsa en skotertidning?!!!

Anar ni vad som komma skall? Hon blev givetvis hysterisk och grät över att han så okänsligt lämnade henne i sticket. Han såg helt och oförställt förvirrad ut, och menade att hon nyss bad honom gå sin väg. Ett klockrent exempel på kommunikationsbekymmer.

För de män som här börjar flacka med blicken och undra om de missat något kommer här ett förtydligande: När en kvinna i kris/nöd säjer: Gå din väg?så betyder det: Gå INTE din väg, kom hit och håll om mej, tyck synd om mej, trösta mej, gulla med mej, var empatisk. M a o vad som helst UTOM att gå sin väg. Så äro vi nu funtade – kvinnfolken. Thats it