Etikett: Karlssons klister

Lucka 5. Snöänglar, Tvåmetershalsdukar och Mors julbrev.

Av , , Bli först att kommentera 28

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi barn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven mitt i Vindelgransele.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat av björkris, och sedan bar det av in i stugvärmen för att hänga av sig alla svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på det gulvitrutiga eternitgolvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiktter på askarna.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning – var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen – Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina saker växer fram under mina små fingrar. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sisSta röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

 

 

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

En gårdfarihandlares koffert – igen

Av , , 6 kommentarer 35

Sedan igår har vi haft besök av en kringresande försäljare i fritidproduktbranschen. Han gjorde oss sällskap till middag och frukost och övernattade i en av våra stugor. När vår kök igårkväll var fullt av upplockade pinaler gick tankarna till barndomen återigen, till gårdfarihandlaren Hjalmar Hjukström och hans spännande besök i barndomshemmet. Jag har presenterat den här berättelsen förut, men gör det en gång till ifall just du inte har läst den. Håll till godo!

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, nasaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström. Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gårdsplanen på sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en spännande tilldragelse och ett välkommet inslag och besök från världen utanför Vindelgransele.

Någonstans ifrån – på väg mot ett okänt mål. En spännande tanke i vår lilla värld. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka vämmarnsbyxen och sina grova skor.

Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sig för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan. Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var omkring 55 år.

Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena till sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade nytt. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa – med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt i finaste kvalitet.

Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul plastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom. Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna.

Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebandsknappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan? Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns iallafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.

Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.

Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.

Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var koncentrerat knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt.

Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna. Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i han stora koffert. Vilken skatt! Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom. Hellre ett original än en blek kopia.