Ikväll har jag haft en pianomäklare här. En urtrevlig kille som verkligen verkar kunna sin sak och som ska göra sitt bästa för att hitta en seriös köpare åt min ögonsten, mitt praktfulla mästerverk Yamaha U3. Den kolossen är ingenting för folk med små muskler. Att flytta det kräver sin man/sina män. Det kan givetvis inte följa med till fjälls, utan måste säljas, men har en speciell plats i mitt hjärta och har funnits med i familjelivet ända sedan storbarnen var små. En gång i tiden hängde bröllopsfotot ovanför det svarta blanka pianot, och alla våra barn har klinkat på det.

När jag tänker på alla de julsånger, gospellåtar och alla vänliga grönskors rika dräkter som spelats på det så blir jag nästan lite blödig i hjärteroten. Det är en del av min och barnens historia, men samtidigt bara en ägodel. Jag som bara vill äga det som ryms i ett knyte som går att bära med sig på en pinne mot solnedgången – jag kan definitivt inte ha ett Yamaha U3 i knytet. Nu är pianot ostämt. Min äldste son som är pianostämmare har inte haft möjlighet att stämma det på ett tag, men ändå ska jag spela mycket fram tills i morgon innan det ska hämtas. Kanske jag rent av försöker spela in en trudilutt för nostalgins skull. Det kanske  kommer att vara kul att se och lyssna på när jag sitter på hemmet en dag.