Kommunikation är ingen lätt sak, inte ens när man KAN eller får prata. Till viss del klarar man det med gester, miner och  kroppspråk , men just nu ställs konsten på sin spets.

Vi är av två olika skolor den gode R och jag. Ursprungligen var vi av samma skrot och korn och ondgjorde oss över syftningsfel, grammatiska brister och fel, retade upp oss på vad folk skrev och sa, och var synnerligen bokstavstrogna: Ska folk uttrycka sig så får de förbaske göra det rätt och riktigt!! Jag har alltid satt en ära i att själv ha ett hyfsat såväl skriv som talspråk.

Nu är han ensam kvar i det diket. I det andra diket sitter jag och försöker frenetiskt att leva som jag lär ut i demensvården  – att se människan bakom ett bristfälligt talspråk, kroppsspråk eller skriftspråk och ge sig fanken på att kunna tyda vad den här människan egentligen menar. Jag blir inte lika handsvettig längre när jag ser ett syftningsfel, för nästan alltid förstår jag ändå andemeningen – om jag vill förstås.

Det viktiga är att folk kan och vågar uttrycka sig fritt tycker jag.  Visst förväntar man sig korrekt svenska av journalister, författare och professionella skribenter som har "betart" för att skriva. Men hos oss vanliga dödliga bloggare är jag mest glad över att människor vågar skriva, uttrycka sig och sätta personlig prägel på det man skriver – även om det inte blir riktigt som i skolboken.