Som ni vet är jag ju en hängiven förespråkare av levnadsberättelser och livshistorier. Ikväll fick vi höra ännu en och kommer hem endorfinstinna efter en fantastisk föreställning av/med Sissela Kyle. Vi fick finfina platser strax bakom min son Daniel som var ljudtekniker ikväll och jag fick en chans att faktiskt spionera lite på vad han gör "på jobbet".
Jag är så imponerad av hur Sissela "ägde" den stora svarta scenen, och trots sparsam dekor och rekvisita och med sig själv som främsta redskap, ändå lyckades nå ut i den fullsatta salongen med sina uttryck. Imitationerna var träffsäkra och för oss norrlänningar kändes väl Sara Lidman och Maud Olofsson mest hemtama, även om tolkningen av Mona Sahlin var klockren. Sami El Fakirs bastubespel rörde mina hjärtesträngar – ett helt oväntat vackert musikstycke med flera bottnar som fick skrattet att lägga sig som en ihopkurad katt i mellangärdet.
Efteråt presenterade Daniel oss så vi fick hälsa på de övriga i ensemblen. Som synes fick jag även autografen av kvällens stjärna, som förvånande nog visade sig vara ett ganska litet fruntimmer när man mötte henne öga mot öga….men på scenen var hon stor.
Senaste kommentarerna