Idag för 20 år sedan, föddes min yngste son.  Jag minns den alltid lika förunderliga känslan när en sprillans ny liten människa föds och man får se in i ett par mörka barnaögon som i all sin oskukdsfullhet liksom tycks bära med sig generationer av visdom från urminnes tider.

Jag önskar min son ett bra liv, ett jobb, kärlek, självförtroende och framtidstro. Ork, mod, list och uppfinningsrikedom att finna ett sätt att säkra sin framtid. Min yngste mildaste son har trubbiga armbågar. Måste han verkligen vässa dem för att finna sin väg in i en oviss framtid?

För 20 år sedan fick jag för första gången hålla honom i mina armar. Vårt otippade – kanske oplanerade – men oj så välkomna sista barn. Som grädde på mos, som socker på toppen som pricken över i:et i syskonskaran, vår lintottiga "lillebror". Det mildaste av milda barn.

Kanske har jag omhuldat honom, överbeskyddat, skonat, undanhållit, missriktat men välvilligt besparat, ja – allt som vi mammor kanske har en tendens att göra med våra sista minsta minimalisar. Kanske, måhända en dag en tillkommande svärdotter kommer att morra, förbanna mig och sucka över den lilla mangriskultingen som formats i detta hem, men jag vill hävda till mitt försvar – att allt – allt är sprunget ur moderskärleken.