Etikett: livsryggsäck

Livets guld

Av , , Bli först att kommentera 16

Av alla Gunnels Guldfyndigheter så väger förstås de nära och käraste med familjer allra tyngst. Även om Robban förlorat ett antal kilon så är han förstås också en riktig guldklimp i mina ögon. Rik är jag, så rik att hjärtat ibland vill sprängas av kärlek. Idag är en sådan dag. När jag vinkade av Sandra med familj i morse kramades vi extra hårt och länge. Även fast jag känner mig ringrostig  på det andliga planet, så viskade jag ändå en hemlig välsignelse i Olivers öra och stoppade en extra skyddsängel i hans livryggsäck. Jag önskar honom kärlek, trygghet, hälsa och välgång, samt att hemresan ska gå bra.

Häromdagen fick jag ett "il" av längtan efter O, och snörvlade lite uppgivet till R, att nästa gång jag får träffa O, så har han säkert fått skägg…..Detta har nu R skrattat gott åt i ett par dagar. "Tjoller"….säjer han:)

Guldställen

Av , , 6 kommentarer 23

Snart så flyttar vi långt bort till okända trakter, och det ska bli en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya "ställen". Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi känner oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt att det ska gå bra gällande den saken.

 

Av alla ställen som jag skulle vilja skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala "stället" i dessa ”compakt livingtider”. Allt du behöver finns på en liten yta: Någon försörjer dig, det är också varmt och ombonat. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage.  Just nu är det min fina svärdotter Britta som ståtar med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är  ”på det viset”. Vännen J väntar också barn i dagarna och det är så spännande att få höra vem det är som har växt där inne.

 

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen”  efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.

 

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska – det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

 

Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.

 

Från älvssidan i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.

 

Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar

 

Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.

 

"Home is where my heart is"

 

Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Mina flickor vill att vi bakar dem tillsammans när jag kommer.

 

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv.  Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära.

 

Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

 

 

 

Nedräkningen har börjat

Av , , 7 kommentarer 27

Det är nu mindre än en månad kvar tills jag arbetar min sista dag som Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Jag har sagt upp mig till direkt efter semestern. Visst går jag med kraft och mod och nyfikenhet in i en spännande och inspirerande framtid som kommer att innehålla mycket nytt att lära, men med mig i min livsryggsäck, nära hjärtat, har jag naturligtvis den här tiden av utveckling, teamarbetet och framtidstro som jag fått förmånen att uppleva med mina kamrater i teamet sedan 2007.

Innerst inne kommer jag alltid att känna mig som (och vara) en demenssjuksköterska och faktiskt även fortsättningsvis använda mig av mina kunskaper genom att ta på mig föreläsnings och utbildningsuppdrag framöver när det passar. Det blir nog svårt att låta bli att debattera och heja på äldreomsorgen även framledes, så jag fortsätter säkert att lobba för de gamlas och svagas sak i bloggform eller annorstädes.

Några av er tycker säkert att jag är galen som gör ett så tvärt kast från en trygg tillvaro och ett jättebra jobb, men som jag brukar säga: Livet går inte i repris, är HÄR och NU och det passar väl ganska bra här att citera ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast , än att aldrig spänna en båge.