Etikett: mammahjärtat

Skit i jul-feng-shui

Av , , 5 kommentarer 41

Hade tänkt ha en ytterst sparsmakad jul med bara lite fräscha julsaker framme. Men när jag botaniserade i mina julkartonger och hittade den ena avskavda ängeln, tomten eller ljuslyktan efter den andra från det fornstora 80-90talet då barnen ännu var små, så slogs det an en nostalgisk sträng i mammahjärtat. Julkrubban och hela gänget änglar – fina och fula, svarta och vita, guld och röda – liksom viskade åt mig ur det gulnade silkespapperet: Låt oss få komma fram i år.

Sagt och gjort. Nu är köksbänken klassad som "förbudsområde" för skruvdragarladdare, pappershögar och skruvpaket.  Det är ett ord som R förstår innebörden i.  Här härskar nu änglaimperiet, de små nötta ljusstakarna och plötsligt översköljdes jag av julstämning, minnen och nostalgi. Jag drabbades av en akut längtan efter mina barn med familjer.  Jag minns de där hektiska och sanslöst fartfyllda småbarnsåren, med renoveringar livstävlingskrav och julhysteri. Fast såhär på lite avstånd ser jag mest en fin liten familj som gjorde vad den kunde av det som fanns. Jag minns först och främst  – glädje skratt och kärlek.

Nu är alla stora  och utflugna med  livsryggsäckarna fyllda med egna julminnen, bra och dåligt i en mix. Förhoppningsvis överväger ändå det fina varma och ljusa från barndomens jular.  Släktkalas och kusiner, gunghästar och  pepparkaksbak.  Det blir spännande att se vilka traditioner de tar med sig eller nyskapar i sina egna familjer. Till julklapp för oss alla önskar jag  hälsa och kärlek. Vad mer kan man önska.

Teg igen

Av , , Bli först att kommentera 55

Ja så vaknade man på Teg igen, som i fornstora dar, men nu i sonens soffa. Utanför faller regnet i tunga klafsande droppar. Så småningom bär det av ut på stan för att handla ett och annat. Gårdagens shopping falerade totalt och det tilltänkta tapetköpet sket sig. Det är nästan det svåraste som finns, och gör mig mig osäker på vad jag egentligen vill ha. Lunch med sötnosarna Alex och Mathilda hanns med och några timmar hos Alex innan kalastajm hos kära syster E i Röbäck. Vilken rikedom och skatt att ha en stor familj. Det är allid lika härligt att få träffas umgås och uppdatera sig om hur livet varit sedan sist. Mammahjärtat var också där, sötast av alla, pigg och glad. Vi saknade förstås syster S och Robert.

Spelade quiz tillsammans med sonen och småpratade en stund på nattkvisten innan John B kom. Nu är det bäst att samla kraft för dagens äventyr.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Mammahjärtat

Av , , Bli först att kommentera 32

Mammahjärtat slår några extra dubbelslag av ren och skär sommarglädje i dessa dagar när sonen och Mathilda är hemma. En mysig avslappnad gårdagskväll tillsammans med ungdomarna i solskensrummet. För första gången på åratal spelade vi kort och faktiskt så hängde jag med ganska bra.  Vi testade även de nya chiliostkrokarna och smuttade på iskall sommarslush. Leo trivs finfint  i "brorsans" knä. Nu väntar vi bara på solen som utlovas. Det ska bli härligt!

Barna!

Av , , Bli först att kommentera 37

Renbäddar och stökar på i väntan på Bella som anländer levererad ända till farstubron med Silverexpressen. Nyss mellanlandade hon på fashionabla Konsum i Arvidsjaur. Mammahjärtat bultar varmt och lyckligt. Hoppas att hon och lillebroren har det bättre tillsammans denna jul än på bilden då de såg ut att ha en något ansträngd relation:) Ikväll ska vi förbereda och göra marsipanen efter mammas världsberömda recept. I väntan på det stora marsipanbaket när Alex kommer. R börjar vänja sig. Han får väl göra små ätbara L:70s och Lynxar.

Bella med fingrarna i syltburken…

Alex som sockerbagare

 

Ställen

Av , , Bli först att kommentera 46

 

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Där inne i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Härom dagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sig, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta på de platser där jag bott.
 
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa de från barndomsbyn Vindelgransele som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
 
Så långt som till sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte ha dristat mig att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev jag genast djärvare.
 
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga eller öger.
 
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns verkligen guld på riktigt, precis som i sagan. Ja vi fick minsann både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas just där.
 
Man lekte i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket Tant Åska längst upp i hägna, var en plats som många av mina lekar utgick ifrån.
 
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Det känns lite vemodigt, men är samtidigt livets gilla gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti mig ochatt jag har med dem vart jag än går.  Home is where my heart is.
 
Kära lilla mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
 
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sig.
 
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dig ett råd. Gör som jag – städa och sortera i din ryggsäck, gör dig av med tråkiga och tunga saker, så blir den lättare att bära.
 
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
 

The end

Av , , Bli först att kommentera 15

Helgen är över och en mysig söndagskväll ska avnjutas med kaffetår framför teven. Vi känner oss nöjda med invigningshelgen och den kommande veckans beställningar är avklarade. Likaså är alla postpaket adresserade och klara att skickas till nära och kära. Sista minuten som vanligt men jag tror att de ska hinna fram ändå. Fick en längtans-släng idag efter mina barn då det vred om i mammahjärtat, men det viktigaste är att man har bra relationer, då spelar avstånden mindre roll. Tur att jag har min minnesbank med fina jular tillsammans med dem i säkert minne bevarad. I morgon ska jag försöka göra så fint det går i köket och hallen som delvis gapar trista och trasiga efter omflyttningen av butiken, och kanske baka något juligt. Vad säjs om struvor?

Guldställen

Av , , 6 kommentarer 23

Snart så flyttar vi långt bort till okända trakter, och det ska bli en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya "ställen". Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi känner oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt att det ska gå bra gällande den saken.

 

Av alla ställen som jag skulle vilja skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala "stället" i dessa ”compakt livingtider”. Allt du behöver finns på en liten yta: Någon försörjer dig, det är också varmt och ombonat. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage.  Just nu är det min fina svärdotter Britta som ståtar med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är  ”på det viset”. Vännen J väntar också barn i dagarna och det är så spännande att få höra vem det är som har växt där inne.

 

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen”  efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.

 

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska – det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

 

Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.

 

Från älvssidan i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.

 

Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar

 

Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.

 

"Home is where my heart is"

 

Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Mina flickor vill att vi bakar dem tillsammans när jag kommer.

 

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv.  Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära.

 

Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

 

 

 

Violer till mor!

Av , , Bli först att kommentera 30

Jag fick violer av Sandra:) Mammahjärtat är varmt och fullt av kärlek och tacksamhet!

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ställen

Av , , 2 kommentarer 15

 

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sej, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta på den plats där jag bott.
 
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa dessa som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
 
Så långt som till Sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev man djärvare.
 
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga, öger och skrymsle.
 
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns guld på riktigt precis som i sagan. Ja vi fick både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.
 
Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” längst upp i hägna, var en plats som många lekar utgick ifrån.
 
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Lite vemodigt, men samtidigt kanske det är livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti, att jag tar med dom vart jag går.  Home is where my heart is.
 
Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
 
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sej.
 
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge ett råd. Gör som jag: Städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.
 
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
 
 
2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Andra bullar i glada vänners lag, moderskärlek och avstånd

Av , , Bli först att kommentera 5

 

Vädret och sockersuget inbjöd till bullbak samt bakning av en förförisk äppelkaka. Våra vänner från Norsjö gjorde oss sällskap till provsmakningen. Smågnabb och trivsam jargong i vanlig ordning när vi möts. Nu börjar fisketävlingen och det blodiga allvaret vidtar.

Telefonsamtal från eländes eländes lilla dott som ligger på sjukhus i Agia Napa med svininfluensa,dropp och allt, väcker mammahjärtats empati och vips blåser alla professionella sjuksköterskekunskaper sin kos, till förmån för modershjärtats kärlek.

Lilla gumman, om jag bara kunde skulle jag pyssla om dig, berätta små rövarhistorier, stryka dig över håret, badda din svettiga panna och låtsas att du var min lilla sockerstrut igen. 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,