Lovande rubrik eller hur? Den är lånad från en boktitel från barndomen och får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram. 

Det ska vi fira, Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren och var radioprogrammen som var tillåtna. 

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna. 

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg – Långvåg….. ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sig hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara upp och nervända kineser, sjömän eller fattiga barn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar: Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring mfl.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts "De som skåda upp till Herren" i trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla "möten" – alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger. 

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mig fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida man ska skratta, rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Det hade förändrats snabbt under bara några år. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom halvakustisk gitarr, hawaiigitarr och elcittra. Man bänkade sig storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt – ömsom förfasade sig. En sak är säker – tråkigt var det nästan aldrig. 

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om knappa förhållanden, umbäranden och framsteg bland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in.

Idag skäms jag litegrann retroaktivt. Men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur boken om Djungeldoktorn, fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser, om krokodiler, folkilskna elefanter och rafflande djungeläventyr. 

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet". De visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen. De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, om bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sig en livs levande afrikan, som fick turnera i traktens skolor och alltid lämnade de ett svartvitt minnesfoto av missionärsfamiljen. Det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"på fältet.

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sig. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mig kan någon trudelutt på swahili.

Där – mitt i detta – satt lilla jag och var fast övertygad om att min världsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.