Etikett: mormor

Guldstund

Av , , Bli först att kommentera 47

 I äldreomsorgen pratade vi ofta om "guldstunder". Idag fick jag en tvättäkta guldstund, denna daggvåta augustimorgon, med min lille sonson på utflykt till lekparken här intill. Det var där och då det verkliga Göteborgskalaset ägde rum. Bara han och jag, en festis, ett par mariekex och lite frukt. Världen var full av små mirakel, en liten snigel med sitt hus och sina fina spröt som sakta kröp över stigen. En fin hund, ett jättestort kastanjeblad, ett lönnlöv och duvornas hoanden. Med ens tycktes essensen av livet omge oss. En liten pojke och hans mormor i samspråk om fina små upplevelser där vi gick stigen fram. Han varma lilla hand i min, fridfull grönska och glittrande barnskratt från parken. En stund som mormor sent kommer att glömma.

Sitter bänkade framför dumburken

Av , , 2 kommentarer 16

Vi sitter bänkade framför dumburken…det hör liksom till när det är schlagerfestival. Oj så mycket dålig musik som spelas, med undantag för några genomträngande dängor som riskerar att fastna. Jag har världens trevligaste sällskap ikväll och får höra så otroligt många roliga kommentarer. Lille O har knoppat in för kvällen. Han och mormor hade en mycket trevlig bilresa Gbg t.o.r där vi lekte tittut, gjorde pruttljud och skrattade högt. En mysig dag är snart till ända.  Vi sammanstrålade med Isabelle o Erik i Gbg, åt middag och avnjöt därefter en något tidigarelagd morsdagstårta i Isabelles lägenhet. En perfekt dag, förutom att jag gärna skulle ha haft en viss person vid min sida nu ikväll. Hoho! R…kan du komma hit ett tag?

Mormorsgodis

Av , , Bli först att kommentera 32

Jag är nästan stensäker på att den här bilden visar hur lille O tränar sig att kasta slängpussar till Mormor!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Om att sakna ord

Av , , 14 kommentarer 18

Nu är vi framme efter otålig väntan. Nedresan gick via Västerås där vi fick sova några timmar och träffa våra goda vänner Ewa o Mats.

Känslan när jag fick mitt lilla barnbarn i min famn var obeskrivlig, ljuvlig och gripande. Han är så fantastiskt fin, söt och har ett underbart temperament. Vi har hunnit bekanta oss och jag har fått snusa honom i nacken och småprata om livets mysterier. Kameran går varm och jag kan knappt slita blicken från honom. Man blir full av kärlek!

 

14 kommentarer
Etiketter: , ,

Skilda världar

Av , , 2 kommentarer 15

Ett samtal på fikarasten häromdagen om  föräldrar och morföräldrar – främst relationen till våra mödrar och mormödrar väckte lite tankar och minnen från förr.

Vi avhandlade allt från "moderna" mormödrar i arbetslivet och med ett eget liv fyllt av aktiviteter och åtaganden, mormödrar som samlar de sina runt sig genom att sätta sig ned och prata, som fokuserade mer på relation än på att "hjälpa till", och sådana som  kavlar upp ärmarna och kommunicerar genom arbete. Tänk så olika det kan vara, hur man har det och hur man gör det.

Som ung mamma hade vi svärmor 20 mil åt ena hållet och barnens mormor 20 mil åt det andra hållet. Optimalt tyckte jag, alldeles lagom långt bort och lagom ofta att träffas. Min svärmor kom ett par gg per år, packade upp små stickade barnkläder och kluriga pysselsaker till barnen, satte sig ned och var "gäst" vilket jag tyckte var oerhört skönt. Tittade på barnen, skrattade och pratade med dem. Ingen genomgång av skåp , städinsatser eller sådant som jag då skulle ha upplevt jobbigt och kränkande. Ibland drog hon dock igång stora äppelmostillverkningen. Hon stannade ett par dagar.

Min egen mor kom ungefär lika ofta, tog på förklädet och satte igång, planterade om blommor eller städade skåp – oavsett hur fint jag tycktes ha förberett. Med sig hade hon alltid sådant som hon bakat eller gjort och hon stannade ett par dagar. Hon ville hjälpa, har alltid velat hjälpa och kommer forsatt att vilja hjälpa till sista andetaget. Hennes sätt att visa kärlek.

Detta ingick inte då i min livsplan. Jag ville hellre höra: Det här fixar ju du galant. Allt skulle redan vara klart och förberett när hon kom. Jag ville se henne som gäst hos oss, sittande vid köksbordet småpratandes med barnen. Jag ville att vi två skulle prata om livet. Hon ville hjälpa mig, avlasta mig och göra en insats. Hon gjorde den strålande, färdig och alltid från hjärtat. Det var hennes sätt att visa kärlek. Tänk vad klurigt det kan vara med "kommunikation"

När vi kom till Vindelgransele, ett par gånger per år, först med husvagn och senare när vi bodde i vår egen stuga, längtade barnen efter hennes morgonceremoni. Så fort hon hörde ljudet av vakna barn kunde man höra henne komma och viskande hämta småbarnen. I hennes stora varma kök dukades silverthe och skorpor fram….tidigt medan vi fick sova en stund. 

Då kom "servisen" fram. En låda full med små burkar, kannor, delar från min gamla dockservis, kapsyler, små fat och så vatten. På bordet bredde hon ut lager av gamla frottehanddukar så fick de sitta där och "hälla", dricka, doppa ,diska och "pönt" hur mycket de ville inom ramen för en vattenskvätt. Sådant minns dom, och "mormors skorpor" är än idag en symbol för kärlek.

På hövinden hade hon gjort en "affär" som byggts upp av ihoptejpade mjölkförpackningar som byggstenar. Alla möjliga tomma förpackningar prydde affärsdisken och där har kusinerna lekt många timmar.

Min egen barndoms mormor minns jag inte mycket av, mer än känslan att det var roligt att åka till morfars. Vi två kände aldrig varandra, vi var så många och jag förstår att det inte kunde vara på annat sätt. Men en gång skulle jag i allafall sova över där ensam, i det gröna rummet med snedtak. Jag minns hemlängtan som gastkramade mig den natten och hur jag försökte gråta så tyst som möjligt så inte de skulle höra hur besvärlig jag var. Man skulle inte gråta utan vara en duktig flicka.

På morgonen skulle vi dricka te vid köksbordet. Den stora svartvita koppen med zigzagmönster var fylld till brädden med mörkt starkt te, och jag hade nog aldrig smakat te före den gången. Det var beskt och jag vågade inget säja men minns hur oändligt drygt det var att få i sig allt detta. Mormor satt vid min högra sida i en grön crimpleneklänning med sitt gråsprängda hår uppsatt i den lite rufsiga hårknut som jag minns. Hon doftade mormor.

På väggen satt en mörkblå oval pappask som innehöll ihoprullade mannakorn (bibelord). De såg ut som cigaretter och ibland när ingen såg brukade jag låtsasröka med dem. Men vi tog alltid varsitt mannakorn och läste inför den kommande dagen. På andra sidan bordet satt morfar och plirade bakom sina tjocka glasögon. Ibland sjöng han :Åh Maria jag vill hem till dig. Ibland lekte han sjöapa och jagade mig runt golvet till jag skrek av förtjusning.

Idag kan jag undra ibland vem mormor var, vad hon tänkte och hur hennes livsval påverkade hennes liv, min mammas liv och i förlängningen även mitt och mina barns liv. Vi formas ju av varandra, av tidigare generationers sätt att tänka, kommunicera och agera.

Nu står man inför att själv bli mormor och jag funderar lite på den rollen. Förutom att jag säkert kommer att älska den lilla krabaten något alldeles kopiöst, så vill jag försöka bli en inkännande mormor som bidrar "lagom mycket/litet" med goda råd, närvaro och avlastning. 

Dessutom  önskar jag att mormorskapet ska fördjupa relationen mellan mig och min dotter. Vi kommer inte att ses så ofta men jag hoppas att våra möten kommer att vara fyllda med kvalitet. Jag vill lära mig att lyssna bättre och att ge av mig själv, av min tid och av min kärlek.

Såhär i webkamerornas tidevarv kanske man kan få sej en virtuell godnattkram och följa utvecklingen:) Det hoppas jag i allafall.

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,