Lugn bara lugn, det är inte så farligt som det låter. Jag fällde ut tånaglarna och skrenade iväg ut på den svinhalkiga parkeringen för att hasta iväg till ett läkarbesök på medicinmottagningen.

Bilen morrade motvilligt, men startade ändå i den svinkalla januariförmiddagen, och snart så steg jag in genom dörrarna på kolossen NUS, denna väldigt speciella värld i världen – ett universum i miniatyr. Till vänster finns nu en blomaffär där min gamla arbetsplats posten en gång låg. Jag klarar att läsa informationstavlan och hitta rätt – utan vare sig kompass eller GPS. Än är det inte ute med gumman…

Inför Gud är vi alla lika. Så känns det även här. Människor i olika åldrar valörer och skick, men alla i samma ärende. Att få träffa läkaren. Man följer snällt uppsatta anvisningar tar sin kölapp och förpassas till någon stol i en korridor i väntan på farbror doktorn.

Farbror…kanske inte var rätt ord… Om jag hade varit man, hade jag snarare kunnat vara farbror till doktorn, vilket känns lite märkligt, och jag kan bara föreställa mig hur det känns för våra äldre att möta fjuniga snorvalpar och små genomskinliga flicksnärtor med vitrock, makt och receptblock. Jag hade visserligen mentalt hunnit förbereda mig på detta då hans förnamn redan i den skriftliga kallelsen signalerade en nyare generation än min egen.

Det var inget fel på den här doktorn, jag fick ett fint bemötande och var på det hela taget nöjd när jag gick ut med löftet om ett telefonbesked inom 2 veckor.

Däremot slås jag alltid och ofelbart av samma känsla varje gång jag kommer till NUS – oavsett om jag är där som patient, besökare eller i tjänsten. En slags stilla vördnad fyller mig. Tanken stillar sig för en millisekund inför alla de känslor som just nu i ögonblicket härbärgerar här på sjukhuset: Lidande, väntan, smärta, oro, sorg, gråt, vrede, glädje, övergivenhet, lättnad, tomhet, tacksamhet, bitterhet, förvirring, otålighet och ångest. Den känsla jag väljer att bära med mej i mitt hjärta när jag kommer ut i det kalla ljuset – är tacksamhet.