Etikett: orgel

Lucka 1. Gunnels Barndomskalender, minnen från min barndoms julmånad i Vindelgransele.

Av , , Bli först att kommentera 31

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar som jag minns.  En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk – idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra sStearinljus flammade stilla från alla de olika ljusstakarna som stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken, slå an ett ackord och höra hur våra små röster sjöng. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka fantastiska resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Personlighet av typ C

Av , , 2 kommentarer 13

Från ett av alla "Minns du sången-rallyn" med Hedmans Bredband

Nu ska det handla om hemkokta men förhoppningsvis lättsmälta teorier sprungna ur den Gunnelska hjärnbarken.

Ni har väl läst mitt inlägg om A,B och D -personligheter? Och NEJ det är inte de som står på körkortet.

Nu ska jag inviga er läsare i min alldeles egna teori om C-personligheter.

Jag visste inte ens att jag själv var en sådan förrän nyligen vid vår 110-årsfest, när det skulle till att has ett av de sedvanliga dragspelsrally på Dag 2. När vi kommer samman, syskon och barn blir det alltid sång och musik. Nostaligilåtar.

Ni som känner mig vet att jag är rätt duktig pianist, och att jag hanterar även en del andra instrument med varierande framgång. Mina första minnen från musiklivet är nog redan från 5-årsåldern då jag började intressera mig för piano och tramporgel som ju fanns hemma i min omgivning.

Mina storasyskon trakterade flera instrument och även i kapellet i den lilla frikyrkoförsamlingen matades min nyfikna hjärna med melodiösa och lättillgängliga melodislingor. Det sjöngs och spelades mest hela tiden, borta som hemma.

Pappa Alvar spelade mandolin och fiol. Han märkte tidigt att jag var musikalisk och uppmuntrade mig att lära mig spela piano och orgel först.

Segertoner – vår tjocka sångbok – var ett lämpligt träningsobjekt att lära sig från pärm till pärm enligt pappa. Noter. Han pratade om noter.

Redan vid första försöket fick jag instinktiva och seglivade antipatier mot de svarta prickarna, strecken och krumelurerna. För att inte tala om förtecknen. Jag hatade förtecken.Speciellt som jag snabbt utvecklade ett bra gehör och musiköra. Jag behövde bara höra en sång en eller två gånger så kunde jag spela den – utan noter.

Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar var ramsor om förtecknen som man skulle lära sig som ett rinnande vatten.

Min pedagogiske far var nära att knyta fast mig på pianostolen för att "uppmuntra" mig till resultat i notspelandet.

Här någonstans påbörjades kampen. Maktkampen. Om du frågar R så har han ett hum om måttet av den envishet/tjurskallighet som jag ärvt från fädernet.

Jag var jätteduktig på att spela i C-dur, så småningom i G-dur, F-dur och slutligen i D-dur. Dessa tonarter har 0-2 förtecken. I Segertoner fanns bra sånger men med många förtecken som för mig framstod som omöjliga att spela efter noter. De gick utmärkt att spela på gehör, men då i någon av ovan nämnda tonarter. Ingen märkte mitt fejk.

När jag vid 11 års ålder blev organist i församlingen så knäckte jag Segertoner från pärm till pärm – alla 600 sångerna utan bekymmer. Jag spelade ruskigt bra, la in snygga extra ackord och vändningar som fick församlingen att sjunga starkare och mer hängivet än någonsin förut.

Ibland kunde farbror Hjalmar dock se lite bekymrad ut när sångerna gick lite väl högt eller lågt beroende på vilken tonart jag valt.

Känslan av frihet och makt över klaffarna, reglagen och tramporna i kapellets gamla nötta tramporgel var underbar.

Min lilla hemlighet var – att jag endast en gång tragglat mig igenom sångboken med notspel. sedan kastade jag loss och spelade efter noter – utan noter. Min lilla bluff genomskådades inte av pappa utan han var nöjd och stolt med mina framsteg.

Du får ett "sorry" postumt här av mig käre far!

Till dags dato kvarstår faktum. Jag fixar fortfarande bara att spela i tonarterna C,D F och G, men jag spelar dem bra.

Än idag kan inte min hjärna förstå sig på de svarta och vita tangentera i övriga tonarter. Jag blir en pianoanalfabet., får kortslutning i paritet med den jag känner för motorvärmarklockan….. Konstigt men sant.

Nu har jag köpt mig en dyr fin synt där jag kan välja vilken tonart jag vill, men ändå fortsätta att spela i C. Wunderbar!

När jag i somras mötte dragspelaren Denis (vi skulle ha en jam-session på festens dag 2) så får jag höra en underbar kommentar. Jo, han ville spela, men bara om låtarna gick i C. Han var en hejare på gehörsspel, men hade samma antipatier mot de svarta tangenterna som värdinnan.

Två C-personligheter på samma kalas. Underbart att få känna samhörighet med någon fler som är funtad på samma sätt som mig.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,