Någonstans mellan pannben, bihålor, näsa, tårkanaler och andra oidentifierade mystiska hålrum och gångar i mitt huvud pågår en intressant symfoni i ett oändligt antal satser snor. Pipande, knarrande, sugande och väsande, varvat med ljud som minner om ubåtar, ekolod och delfinsång. 

Den vandrar mellan huvudets olika kroppsöppningar och varierar sig ständigt. Från tårkanal till örontrumpet, från näsborre till näsborre till gomsegel. Visserligen intressant men ganska tröttsam i längden. Nu längtar jag efter att kunna säja ett ljudande Mmmmmm som inte låter som ett Bbbbbbbbbb.