Etikett: Piano

Ännu en tom vägg

Av , , Bli först att kommentera 11

Nu är pianot borta. Vem hade väl kunnat ana att det skulle frammana så mycket känslor hos mig att skiljas från pianot som varit "den stora pianokärleken". Det var rent av så att tårna kom när jag en sista gång spelade "Underbart är kort". Visst är det sant att "trist varar länge" så man får försöka göra så att de underbara stunderna kommer lite oftare och varar lite längre i det under stundom så snåriga livet.

Personlighet av typ C

Av , , 2 kommentarer 13

Från ett av alla "Minns du sången-rallyn" med Hedmans Bredband

Nu ska det handla om hemkokta men förhoppningsvis lättsmälta teorier sprungna ur den Gunnelska hjärnbarken.

Ni har väl läst mitt inlägg om A,B och D -personligheter? Och NEJ det är inte de som står på körkortet.

Nu ska jag inviga er läsare i min alldeles egna teori om C-personligheter.

Jag visste inte ens att jag själv var en sådan förrän nyligen vid vår 110-årsfest, när det skulle till att has ett av de sedvanliga dragspelsrally på Dag 2. När vi kommer samman, syskon och barn blir det alltid sång och musik. Nostaligilåtar.

Ni som känner mig vet att jag är rätt duktig pianist, och att jag hanterar även en del andra instrument med varierande framgång. Mina första minnen från musiklivet är nog redan från 5-årsåldern då jag började intressera mig för piano och tramporgel som ju fanns hemma i min omgivning.

Mina storasyskon trakterade flera instrument och även i kapellet i den lilla frikyrkoförsamlingen matades min nyfikna hjärna med melodiösa och lättillgängliga melodislingor. Det sjöngs och spelades mest hela tiden, borta som hemma.

Pappa Alvar spelade mandolin och fiol. Han märkte tidigt att jag var musikalisk och uppmuntrade mig att lära mig spela piano och orgel först.

Segertoner – vår tjocka sångbok – var ett lämpligt träningsobjekt att lära sig från pärm till pärm enligt pappa. Noter. Han pratade om noter.

Redan vid första försöket fick jag instinktiva och seglivade antipatier mot de svarta prickarna, strecken och krumelurerna. För att inte tala om förtecknen. Jag hatade förtecken.Speciellt som jag snabbt utvecklade ett bra gehör och musiköra. Jag behövde bara höra en sång en eller två gånger så kunde jag spela den – utan noter.

Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar var ramsor om förtecknen som man skulle lära sig som ett rinnande vatten.

Min pedagogiske far var nära att knyta fast mig på pianostolen för att "uppmuntra" mig till resultat i notspelandet.

Här någonstans påbörjades kampen. Maktkampen. Om du frågar R så har han ett hum om måttet av den envishet/tjurskallighet som jag ärvt från fädernet.

Jag var jätteduktig på att spela i C-dur, så småningom i G-dur, F-dur och slutligen i D-dur. Dessa tonarter har 0-2 förtecken. I Segertoner fanns bra sånger men med många förtecken som för mig framstod som omöjliga att spela efter noter. De gick utmärkt att spela på gehör, men då i någon av ovan nämnda tonarter. Ingen märkte mitt fejk.

När jag vid 11 års ålder blev organist i församlingen så knäckte jag Segertoner från pärm till pärm – alla 600 sångerna utan bekymmer. Jag spelade ruskigt bra, la in snygga extra ackord och vändningar som fick församlingen att sjunga starkare och mer hängivet än någonsin förut.

Ibland kunde farbror Hjalmar dock se lite bekymrad ut när sångerna gick lite väl högt eller lågt beroende på vilken tonart jag valt.

Känslan av frihet och makt över klaffarna, reglagen och tramporna i kapellets gamla nötta tramporgel var underbar.

Min lilla hemlighet var – att jag endast en gång tragglat mig igenom sångboken med notspel. sedan kastade jag loss och spelade efter noter – utan noter. Min lilla bluff genomskådades inte av pappa utan han var nöjd och stolt med mina framsteg.

Du får ett "sorry" postumt här av mig käre far!

Till dags dato kvarstår faktum. Jag fixar fortfarande bara att spela i tonarterna C,D F och G, men jag spelar dem bra.

Än idag kan inte min hjärna förstå sig på de svarta och vita tangentera i övriga tonarter. Jag blir en pianoanalfabet., får kortslutning i paritet med den jag känner för motorvärmarklockan….. Konstigt men sant.

Nu har jag köpt mig en dyr fin synt där jag kan välja vilken tonart jag vill, men ändå fortsätta att spela i C. Wunderbar!

När jag i somras mötte dragspelaren Denis (vi skulle ha en jam-session på festens dag 2) så får jag höra en underbar kommentar. Jo, han ville spela, men bara om låtarna gick i C. Han var en hejare på gehörsspel, men hade samma antipatier mot de svarta tangenterna som värdinnan.

Två C-personligheter på samma kalas. Underbart att få känna samhörighet med någon fler som är funtad på samma sätt som mig.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Ett av mina första blogginlägg från sommaren 2008

Av , , 1 kommentar 7

Ett Hallelujamoment, eller När vi mötte ’Guds rätte gök’

Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).

Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags ’hallelujamoment’ skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?….. och det gör du med rätta!

Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.

Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.

Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.

R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur ’Som en sträng på gitarren’.

Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger ’Jag lyfter ögat mot himmelen’ som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.

Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.

Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen ’Toffe’ Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst – för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: ’Det stod en blomma så skön och blid’. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!

Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.

Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.

Jag – som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert – som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning – vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.

Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor – En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.

Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons ’Jag ska gå genom tysta skyar’ och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert – och jag är ändå rätt kräsen. ’Danne’ kan nästan slänga sej i väggen!

Nåväl – omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta ’Guds rätte gök’ som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.

Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.
 

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,