Aldrig hade jag väl trott att mina gamla trotjänare, paltgrytan av aluminium och den rostfria storgrytan någonsin skulle ifrågasättas. Är det något i köksskåpen som har evigt liv, så är det väl dem och gjutjärnsgrytan. Storgrytan fick jag en gång i tidernas begynnelse som bröllopsgåva. Jag minns att vi beslöt om delad vårdnad av paltgrytan vid skilsmässan, men i praktiken har den alltid stått hos mig och tagit upp ett helt köksskåp med sin dryga rondör.

Tänk att min salige svärfar skulle få rätt i fråga om rostfritt – att det håller minst lika länge som kärleken. Grytan finns iallafall kvar och många är de mätta magar som plägats och goda rätter som tillagats i den genom åren. En epok går nu i graven om vi faller till föga för det nya påfundet, induktionshällen, vill säga. En kylskåpsmagnet blir domare i målet. Är inte grytbotten magnetisk så funkar det inte. Facit visar att endast ett par av mina grytor och pannor klarar testet, så nu står jag här och är ambivalent. Ska man ha dem som förrådsutfyllnad i evinnerlig tid för att överlåta åt nästa generation att ta hand om dem, eller ska man forsla bort dem?

Sä ohullt!! Så skulle min lilla mor säga, och jag håller faktiskt med. Aluminium….blotta ordet andas gift och farlig rabarberkompott. Varje gång man passerar Sundsvall och Gränges så skäms man rodnande för att man är en del av den miljöförstörande mänskligheten, men nästa dag slår man likafullt skenheligt  in grillresterna i aluminiumfolie. Hatkärlek kanske man skulle kunna kalla mina känslor för detta material.

Detta blev ett för svårt beslut att fatta ikväll så nu packar jag helt enkelt ned grytorna och därmed jämnt. Man får väl helt enkelt ta med sig en kokplatta när det blir dags för paltkok, eller vad säger ni gott folk? Jag har ju en innestående paltlektion/kokning som jag fick av min syster S – tillika facebookgruppen Pitepaltens vänners grundarinna.

Att grytorna fyller upp en hel kartong på egen hand får man helt enkelt stå ut med, för "små grytor har också öron"