Färdades härom dagen längs inlandets vackra och vemodiga vägar på väg till mamma i Vindelgransele. Detta landskap med sin karga skönhet, sina igenväxta åkrar och igenbommade hus. Där en gång barn lekt och man mödosamt brutit åkermark. Där morgonelden en gång rykt ur skorstenen, där barnaskratt hörts och där ladugårdarna varit fulla med boskap. Där sorg och glädje, möda och vila vandrat tillsammans genom århundraden.

Morgontimmarna denna oktobermorgon präglades av ett trolskt ljus när solen kämpade sig upp ovanför grantopparna och skickade långa frostiga skuggor i landskapet. På något märkligt sätt kändes världen svartvit och färggrann på en och samma gång. Gång efter annan fick jag lov att stanna för att fotografera och för att försöka fånga den silvriga frosten i det halmgula gräset vid vägrenen, rimfrosten i björkarna och kontrasten mot den kraftfulla grönskan i barrträden, den dramatiska effekten mot blå himmel och spegelblanka vatten, där is och vatten kämpade om övertaget. Tystnaden i den friska luften bröts av ett märkligt sjungande ljud av is som lagt sin första sårbara hinna över vattenspegeln. Klirrande, sjungande toner som i en saga eller dröm. Bara isdrottningen saknades. Väl hemma i Sandviken igen, efter ett par innehållsrika dagar, var det spännande att se om kamerans innehåll på något sätt kunde återge allt det som ögat och själen fångat. För en tafflig amatörfotograf är det inte lätt och jag knäpper hejvilt utan att kunna något alls om slutarinställningar och fototermer. Här ett axplock  av de bilder jag tog från Slagnäsvägen. Hoppas att de kan ge en glimt, och tillsammans med mina ord ge dig en aning om vad jag fick se och känna.