Etikett: Silvervägen

På Fjällsemester 1970. Del 2

Av , , 5 kommentarer 30

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför.

Långedraget släpade efter båten och vi fick genast några fina rödingar. Målet för vår fisketur var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort.
 
Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi han och jag hela den ljusa julinatten längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Det är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan.
 
Den följande dagen bilade vi Silvervägen upp mot norska gränsen så långt vi kunde komma, och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mamma ådrog sig en långdragen bröstmuskelinflammation under denna resa och att hon sedan var sjuk resten av sommaren.
 
På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den här platsen där jag nu tillbringar all min lediga tid. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att detta genom mötet med R skulle bli mitt smultronställe i tillvaron. Än mindre kunde jag ana att jag sedermera skulle bli fjällgårdsinnehavare längst uppe vid norska gränsen. Men jag vet att det var under denna resa som min kärlek till dessa trakter vaknade.
 
I Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min syster S, och nämnde att vi skulle ha köpt en souvenir till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år.
 
Till min syster
 
I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
för det bli man lönnfet utav.
 
Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.
På skär och på kobbar –
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen
 

Fjällsemester i fornstora dar. Del 1

Av , , 2 kommentarer 27

Kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var ca 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester. Vi hade vårt orangeblå tält och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vunnit på Domus i Haparanda i en tävling – Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.
Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester!
 
Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand.
 
Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det killade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.
 
Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist vid sitt staffli och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.
 
På turistbyrån i Arjeplog bokade vi sedan stuga och båt i Tjärnberg för den kommande natten. Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!
 
Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom. Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. 
 
Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.
 
Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss strax i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att pappa och jag hade för avsikt att fiska hela natten. Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 
 
Vi sköt ut båten, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare av samma skrot och korn i samma båt.
 
Fortsättning följer…..

Utflykt till Ruonekjåkkå

Av , , 2 kommentarer 36

Ruonekjåkkå i all sin prakt. Mysig fikaplats vid forsens fot. Lite ugnspannkaka med jordgubbssylt och sprutgrädde var pricken över i:et. Att jag sedan fick två riktigt fina öringar samt miste en riktigt stor gav blandade känslor. Vi kommer definitivt att återvänbda till den här fina platsen även om det är lite ståhej med att släpa med sig båten.

 

Fjällfrukost

Av , , Bli först att kommentera 26

Gouletis idag. Isen håller på att släppa från land.

Vi fångade en mini-lycka på livets fartfyllda stråt i morse. Jag hävdar att när det handlar om lycka , så är det självplockning som gäller. Fånga tillfället och stunden i flykten och tro sig om att njuta. Lycka mäts i väldigt korta och intensiva tidsenheter. Det är sällan man "drabbas" av stora sjok lycka som likt ett uthålligt lågtryck parkerar ovanför huvudet. Ibland upptäcker man inte förräns efteråt att lyckan lämnat ett skimrande avtryck i  hjärtats gästbok. Ofta dyker den upp oväntat och har en tendens att vara skygg och svårfångad under semestrar och julhelger då man nästan förväntar sig att den ska infinna sig.

Grabbade frukostmackorna och kaffetermosen, slängde oss i bilen och brände iväg järnet uppför Silvervägen över till norska sidan och satte upp anslaget om gratis kaffe i tältkåtan till alla dagens kunder  kl 10-19. Utmanade höjdskräcken och jinglade kallsvettig över en strid fors på en ranglig hängbro där vi satte oss på första bästa sten och intog dagens första frukost. Förbi vandrade två hurtiga norrmän med ryggsäck på väg ut på tur i det vackra vädret.  Tillbaka till dagens business och möta första kundströmmen. Vädret är sagolikt vackert. Humöret är på topp, vattenståndet sjunker och rödingen vakar. Strax  rymmer jag en timme och prövar fiskelyckan från båt.

Kallsvettig utmanade jag min höjdskräck och tog mig över denna hängbro

Vårt vackra grannland Norge

Bridge over troubled water

Nightriders

Av , , 6 kommentarer 40

Ännu en kvällsutflykt. En strålande solnedgång, vindstilla och inte mindre än 7 älgar, 2 rådjur, ett gäng renar, några ripor, två harar och en tjäderhöna samt ett par olika vadarfåglar som jag ej vet namnet på och som noga aktar sig för kameran. Dessutom träffade vi en livs levande Björn….Men det var ingen mindre än en av våra grannar:))

Ruonekjåkkå kastar sig mäktig och vild ned i Sädva, som verkligen behöver få sig en vattenpåfyllning i månlandskapet.

Ännu en orädd älg betar vid vägkanten

Solen går ner över Vuoggatjålme

Björntoppen…i ännu en ny vacker skepnad

Vilse i pannkakssmeten

Av , , 8 kommentarer 45

Med anledning av helgens upplevelse av hur snabbt fjällvädret kan "slå igen" och med tanke på gps:en som låg kvar hemma till ingen nytta, bjuder jag här på en gammal favorit i repris om just gps:

GPS/ PMS….. eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Är ni med mig systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst – männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya nödvändiga inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, – den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och till och med fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är en kalender för PMS-perioder, vilket faktiskt är synd, för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ovetenskapligt säkerställt att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS:en strömmar en kvinnoröst?!
Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma?

Nu radar grabbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana "gör om rutt" eller "om 200 m sväng vänster’" när vi levande kvinnfolk alltid har gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta milersättning för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har ’min chaufför’ aldrig tidigare lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret – sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen….Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sig att längta, och inse att det är vägen som är mödan värd.

Idag sitter man hörlurade över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN – och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där…

När Robban ska ut och köra får han stå ut med både hängslen och livrem…..alltså både mig och min rival GPS:en.

 

Fjälluft

Av , , Bli först att kommentera 25

En promenad i det härliga vädret känns som en vitaminkick. Om jag bara kunde hitta min skidutrustning…Att skida iväg över den gnistrande sjön utan en människa inom synhåll känns lockande. Ännu slits inte stillheten sönder av råmande skotrar. Bäst att passa på att njuta av stillheten innan högsäsongen brakar loss.