Etikett: sockerdricka i blodet

Lucka 20. Syskon, Släktkalas och Barnasinne

Av , , Bli först att kommentera 31

Så kom äntligen kvällen då syskonen kom hem. Eftermiddagen sniglade sig fram olidligt långsamt, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod länge och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Väntande. Längtande.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in dittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Pappa och jag hade lagt våra pannor i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja alltför mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes – det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll, enbart genom att titta på billjusets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel så hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia, och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag även att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det i alla fall ut som om någon saktade in, och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var äntligen den långa väntan över. Glädjen brusade som sockerdricka i blodet när jag ivrigt skuttade iväg mot hallen för att möta dem i dörren.

Tid för glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa iskalla nya vackra julklappar som skulle lägga in på lillsoffan bland de andra paketen. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur så var brorsan på lekhumör efter mammas "välkomstryggklining" direkt efter middagen Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen fanns under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "Brors" kom hem (även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven) Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis. När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Tänk vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en härlig doft från en främmande och lite spännande stadsvärld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket, även till lilla mig, och så småningom kom även vår nya fina lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken. Man behövde en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. En annan lek gick ut på att man satte på någon en ögonbindel snurrade personen några varv och sedan skulle den försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under hakan. Det fanns många olika exempel på roliga lekar.


Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällanNde småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber sällsamt smälte mot gommen.

Härom året fick jag receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner, fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag mera om i morgondagens kalenderavsnitt.