Att hålla stånd mot en gosig och ytterst kelsjuk liten valp och inte släppa upp honom i den oäktenskapliga sängen – det är ingen lätt match. Han sover duktigt nästan hela natten i sin egen bädd och kommer med sin supermjuka fina lilla nos, pussas och säjer ett kärleksfullt "Gomorron Matte" när han hör att man börjar famla efter glasögonen.

På kvällen är det än svårare. Han har gjort ett par karaktärstester vid sängdax. Kommer farandes som en turbin, och trots sin ystra och ganska kompakta valpighet så lyckas han med konststycket att ta ett fjäderlätt horisontalt, blixtsnabbt och ljudlöst hopp, landa som en mjuk boll i mina knäveck. Under den bråkdel av sekund som han hinner känna min tvekan så utstrålar hela hans organism ett övertydligt: Snällasnällasnällapleasepleaseplease!!!! Låt mig få ligga här hos dig, jag känner ju hur mjukt och gosigt täcket är. Men han lyder när man genast lyfter ner honom på golvet.

Gårkvällen korta fisketur i båt, var inte direkt populär, han gnällde och ville ur, for som ett härvelkors innan han äntligen kunde stilla sig. Inte förrän han fick sig en egen fisk så var alla bekymmer som bortblåsta. Jag hoppas ju att Leo så småningom kan bli min trofaste fiskarkompis och sitta där i fören stilig och lydig – i stället för R som ju mest är stilig.