Etikett: syndakatalogen

Lucka 15. Solvin, Tedricka och Förväntan

Av , , 4 kommentarer 31

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit – tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar, ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ännu senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett det fantastiska julbordet. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra fFörst blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Lucka 15. Solvin, Tedricka och Förväntan

Av , , 4 kommentarer 16

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit – tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar, ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ännu senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrAattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett det fantastiska julbordet. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Malå centralskola, hormonernas högborg – en retroaktiv hyllningsblogg

Av , , 6 kommentarer 8

Klass 9C  1975 Malå centralskola.

Imorgon missar jag en återträff för de som gick ut högstadiet i Malå 1975. Jag skulle hemskt gärna ha varit med där och träffat de andra "ungdomarna", men det är omöjligt att hinna med i vårt späckade flyttningsprogram. Jag hoppas att de får en riktigt kul träff med fint väder och många roliga minnen.

En tidig augustimorgon 1973, stod jag i vardagsrummet hemma i Vindelgransele och tittade "västet". Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, denna allra första skoldag i 7:an. Jag hade knappt kunnat sova på natten på grund av spänningen  och hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag.

Äntligen dök bussen upp borta vid Önnerlövs och jag sprang upp på vägen för att kliva på. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk – de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet låg i en tredje kommun, nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. Vi färdades 11 mil om dagen skumpande på hårda galonsäten under tre års tid och under en  del av den tiden gjorde man vägomläggning och asfaltering av 363:an

Veckan före skolstart hade jag och mamma varit i Lycksele för att ekipera mig. Jag hade fått köpa två par nya byxor på Öhmans kläder – ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill fick jag ett par röda "alla stjärtars byxa" som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mig så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Dessutom fick jag en läcker portfölj med två utanpåfickor. Det hörde inte direkt till vanligheterna att jag fick köpa så mycket.

Jag var preparerad med Date rollon, och myskparfym, och för säkerhets skull även garderad med en droppe liljekonvaljparfym bakom vardera örsnibben. Rustad för stora världen och måhända för kärleken längtade jag ut i stora världen. Mina kära storasystrar hade julklappat mig med fåfänga dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och blå Fenjal.

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara – ni kanske minns  en sån man skulle spotta i, samt dessutom en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid den här tidpunkten hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Man var lätt förvirrad av den omsvängningen Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort samhället kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. På skyltarna stod exotiska ortsnamn som Adak, Hundberg och Släppträsk, de kändes spännande på tungspetsen. Tur att vi var några som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så vi sjuor – Lena, Birgitta och så Ulla – min vapendragare som liksom jag var lite smågalen. Vi insåg snabbt att vi var något av lantisar jämfört med de infödda Malåborna som betraktade oss från vischan med en lätt överlägsen min.

Malå centralkola var enormt stor ur mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och fullt med killar som tuppade sig. Vi som bara hade varit tjejer i klassen fick nästan hicka av allt testosteron som ångade genom luften. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond och lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A och omedelbart spanade in mig. Han blev min första tonårskärlek och hette Rolf. Jag glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården UG. Mycket orangefärgad belysning och möblemang, pussar, halvmörker och så Popcorn på skivspelaren – landsplågan som strömmade ur högtalarna.

Ett alldeles speciellt mode växte fram den här tiden. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns dock en skönlockig "tidig" Åke Svahn med en häftig exklusiv orange täckjacka som han var ensam om. Han satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka och hade utmärkt spanläge.

Tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen mellan 30-40) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk. Någon gång slog man till på en luffarmacka på torggrillen à 1kr.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dig när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag aldrig lära mig och kan den fortfarande inte idag. Utan dig hade jag nog hamnat i Lainejaur, Rentjärn eller någon annan avsides metropol.