1988 dog vår pappa Alvar på Lycksele lasarett. Vi visste att hans hjärta inte skulle orka länge till, så vi samlades där syskonen med respektive tillsammans med mamma. Förloppet drog ut över flera dygn och vi turades om att sitta inne hos honom de sista dagarna.

På ett fantastiskt sätt beredde personalen rum för oss, fast vi var många och vi kände oss aldrig i vägen trots att avdelningen var fullbelagd.

Den sista natten satt jag inne hos pappa några timmar tillsammans med min syster Ellen. Hon satt vid sängen och höll hans hand. Här kommer min berättelse – dröm eller glimt – Vad tror du?

Jag sitter i en fåtölj vid fönstret och blundar – kanske slumrar. Det är fridfullt i rummet och pappa sover lugnt. I denna stund får jag vara med om något märkligt och trösterikt.

Plötsligt befinner jag mej liksom högt ovanför, i en otroligt vacker festsal som badar i ljus. Där är mycket högt i tak. Tänk er Blå salen där Nobelfesten äger rum, fast ljusare och vackrare. Min utkikspunkt är högst upp ifrån hörnet mellan kort och långsida och det känns som om jag kikar in genom en liten öppning vid taket genom ett slags titthål.

Där ser jag i andra änden av salen hur några ljusa gestalter håller på att duka ett festbord med kandelabrar. Man har just lagt på en vit lång duk och påbörjat dukning och dekoration. Jag kan tydligt höra klirr av glas och bestick. Ett glatt sorl hörs ifrån sällskapet som utstrålar en positiv och förväntansfull energi. Det är feststämning i luften och förväntan. Något är tydligen på gång och festföreredelserna fortgår medan jag iakttar.

Sedan är stunden över, jag vaknar till efter min korta slummer men har ännu känslan kvar inom mej fast jag konstaterar att läget är oförändrat för pappa. 19 år senare kan jag fortfarande känna det trösterika i denna drömsekvens, och jag väljer att behålla känslan av att någonstans förberedde man hans ankomst. Det skulle bli fest – för Alvar var på G.