Hittade härom dagen en gammal sångtext som jag skrev 1985. Den handlar om mitt Vindelgransele, min barndoms hemby och om mina "ställen". Om den där magiska strandsträckan, ett par hundra meter lång där jag kände varje sten, varje träd, varje fiske och varje bärställe. Där hade man sina gömställen sina skatter och de flesta minnen från barndomen utspelar sig där. Jag tror att många av oss – speciellt i sommar och semestertider, gärna återvänder till hembygden. Ibland  har tiden stått förunderligt stilla, och ibland har både naturen och människorna förändrats. Åkrar har växt igen, ängar blivit skogar och människor gått ur tiden. Vemod, nostalgi, igenkännande, återupprättelse, bokslut och ibland helt nya minnen som poppar fram.

I min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte.

Här lever jag – i fullkomlighet,

och oron, oron når inte hit in.

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

– du är min plats på jorden.

Och aldrig någonsin, nej aldrig någonsin

kan någon ta dig ifrån mig.

Bron som går över vattnet….

min symbol för trygghet,

den slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen,

dit jag en gång längtade,

som jag nu söker min tillflykt ifrån –

Tillbaka till mig själv.

När orons skuggor sprider mörker i mitt bröst

återvänder jag

Min kärlek till dig ska alltid leva