Hemma i vackra Sandviken igen efter två intensiva dagar på resande fot till Umeå. Jag satt i bilen på nedresan och undrade hur det skulle kännas att komma till Umeå och på tillbakaresan och undrade hur det skulle kännas att komma till Sandviken. Umeå väckte inga speciella känslor, men däremot när jag passerade Jäkkvik på hemresan så märkte jag att foten pressade allt hårdare på gaspedalen och ville hem snabbt. Hem till Robert och till vårt nya hem i Sandviken. Fastän det är rörigt här och vi inte alls hunnit packa upp, måla tapetsera eller alls hunnit komma i ordning med privatlivet, utan mestadels ägnat oss åt att få rörelsen att fungera, så känns det ändå som hemma. Det gladde mig att det kändes så.

I bilen låg ett gäng vattenkokare, och en del trivselutsmyckning till stugorna. Det känns roligt att få göra fint och välkomnande till våra gäster. I helgen har det varit fullt upp för Robert. Fullt i stugorna och dessutom husvagnsgäster och tältare. Våra fantastiska vänner som hyr här på årsbasis, har hjälpt oss så otroligt mycket. Hela anläggningen är röjd, krattad och det blev så fint. Vi är så tacksamma. Stämningen här känns fin och varm. Många har besökt oss för att önska lycka till. Livet känns gott.