Etikett: Vindelgransele

Barndomsminnen: Simskola i vårflod

Av , , 2 kommentarer 35

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Någon gång i början av sommarlovet var det dags: Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.
 
Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.
 
 
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.
 
 
Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.
 

 
Det var mangrann uppslutning av byns alla barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel och en handduk.
 
 
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden. Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan: Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det!
 
I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten. Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.
 
 
Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå. Nu däremot, skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

. Kabblekan blommar – nu får man gå barfota!

 

Flottarkärlek. Barndomsminnen om en forsrännare

Av , , 6 kommentarer 37

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….
 
När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.
 
Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga.
 
Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras  där man som åskådare stod i spänd förväntan.
 
Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Rädslan för timmerkusarna. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar iförda sina lårhöga gummistövlar.
 
Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.
 
Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min Pappa och någon gång kunde jag urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.
 
Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!
 
På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan.Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med nattkorv och slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Lugnet efter stormen

Av , , 2 kommentarer 44

Gårdagens blåsväder har lugnat sig och efterlämnat en del oreda som brukligt. hundkojan ligger upp och nervänd en bit bort, ett par presenningar och någon byggskiva ligger utspridda på gården. Vindarna är inte att leka med här uppe i fjällvärlden. Kurerar just huvudvärken som jag vaknade med och hoppas snart vara pigg och redo för dagens städ och röjprojekt. Kanske jag hinner plocka i mina nya köksskåp tömma det gamla vitrinskåpet och flytta matvarorna från det höga djupa skafferiet till trevliga lättåtkomliga kökslådor. I morgon kommer Sandra Alice och Oliver. Jag ska hämta dem i Vindelgransele. Det ska bli så mysigt att få träffa dem igen.

Guldet från Vindelgransele

Av , , 6 kommentarer 55

Med tanke på guldgruvan i Vindelgransele så känns det lämpligt att damma av detta korn ur mina guldfyndigheter. Håll till godo

Att det finns guld i Vindelgransele är sant – och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn – såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar – små små gula kycklingar – endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar – helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.

Byns ungar vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest – som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort – förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel – upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt – men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det helt på egen hand.

Glommers – Vindelgranselsk språkförbistring

Av , , 10 kommentarer 36

R som härstammar från byn med det ”mjukt” klingande namnet Glommersträsk besitter inte bara en dialekt sprungen ur gränslandet till norrbotten, han har även med sig en del i mitt tycke, udda matvanor, uråldriga uttryck och en ganska tvärsäker uppfattning att ”hans” sätt är det enda sanna och rätta. Ta en sådan världslig men ändå allvarlig sak som Blöta. Vid dagens frukost avhandlades denna maträtt som tydligen, trots bara några mils avstånd fågelvägen till min hemby Vindelgransele, kunde vara två vitt skilda maträtter.

Han föreslog helt skamlöst att vi kunde göra blöta på älgbuljong. Bara en sån sak…. I min värld är blöta ingenting annat än vitt tunnbröd doppat i skinkspad i juletid, serverad med en extrasaltat smörklick, en skinkskiva och ett glas iskall mjölk. Jag försökte seriöst att vidga mina horisonter och föreställa mig blöta med köttsoppesmak såhär i oktober, men hindrades av den stilla hurven som infann sig. Tunnbröd och älgbuljong var för sig är utsökta gastronomiska njutningar, men ofrälse som glommersare i allmänhet och skåningar i synnerhet som doppar mjukbröd i allehanda spad får vare sig min sympati eller mina smaksinnen att vibrera av njutning.

Måhända är jag en inskränkt västerbottning med konservativa och djupt rotade mattraditioner. I ärlighetens namn skall bekännas att jag har långan väg att gå innan jag dristat mig till att smaka och än mindre att tillaga avarter som njurpalt och blodkorv.

Myrens gula guld

Av , , 6 kommentarer 38

Fick en liten sylthink med fantastiska färska hjortron i cykelhyra av vår trevliga gäst Elsy som växt upp här i huset och som nu spenderat några dagar här på sin barndoms stigar. Finns det något ljuvligare än nyplockade mogna hjortron? Nygräddade våfflor med vispgrädde och rårörd hjortronsylt till avskedslunch då vi även tittade på gamla bilder från Sandvikens historia. 

Fint besök från Vindelgransele anlände idag. Vi säjer grattis i efterskott till jublarerna. Hoppas att Lena och Thorvald får några fina dagar här, att fisken nappar och att vår fina fjällvärld får visa sig från sin allra bästa sida. Det blir trevligt att träffa dem över en middag. Många år har gått sedan vi sågs.

Bondromantik och slåttanna

Av , , 9 kommentarer 31

Simskola i vårflod – igen

Av , , 6 kommentarer 36

. Kabblekan blommar – nu får man äntligen gå barfota!

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.
 
Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.
 
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.
 
Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

 
Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel samt en handduk.
 
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.
 
Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.
 
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.
 
Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.
 
Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.
 
Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

Mitt hjärtas trädgård

Av , , 4 kommentarer 32

Hittade härom dagen en gammal sångtext som jag skrev 1985. Den handlar om mitt Vindelgransele, min barndoms hemby och om mina "ställen". Om den där magiska strandsträckan, ett par hundra meter lång där jag kände varje sten, varje träd, varje fiske och varje bärställe. Där hade man sina gömställen sina skatter och de flesta minnen från barndomen utspelar sig där. Jag tror att många av oss – speciellt i sommar och semestertider, gärna återvänder till hembygden. Ibland  har tiden stått förunderligt stilla, och ibland har både naturen och människorna förändrats. Åkrar har växt igen, ängar blivit skogar och människor gått ur tiden. Vemod, nostalgi, igenkännande, återupprättelse, bokslut och ibland helt nya minnen som poppar fram.

 

min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte.

Här lever jag – i fullkomlighet,

och oron, oron når inte hit in.

 

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

– du är min plats på jorden.

Och aldrig någonsin, nej aldrig någonsin

kan någon ta dig ifrån mig.

 

Bron som går över vattnet….

min symbol för trygghet,

den slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen,

dit jag en gång längtade,

som jag nu söker min tillflykt ifrån –

Tillbaka till mig själv.

 

När orons skuggor sprider mörker i mitt bröst

återvänder jag

Min kärlek till dig ska alltid leva