Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.
. Kabblekan blommar – nu får man gå barfota!
Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.
. Kabblekan blommar – nu får man gå barfota!
Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.
Gårdagens blåsväder har lugnat sig och efterlämnat en del oreda som brukligt. hundkojan ligger upp och nervänd en bit bort, ett par presenningar och någon byggskiva ligger utspridda på gården. Vindarna är inte att leka med här uppe i fjällvärlden. Kurerar just huvudvärken som jag vaknade med och hoppas snart vara pigg och redo för dagens städ och röjprojekt. Kanske jag hinner plocka i mina nya köksskåp tömma det gamla vitrinskåpet och flytta matvarorna från det höga djupa skafferiet till trevliga lättåtkomliga kökslådor. I morgon kommer Sandra Alice och Oliver. Jag ska hämta dem i Vindelgransele. Det ska bli så mysigt att få träffa dem igen.
Med tanke på guldgruvan i Vindelgransele så känns det lämpligt att damma av detta korn ur mina guldfyndigheter. Håll till godo
Att det finns guld i Vindelgransele är sant – och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"
Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn – såsom Kattisavan och Tvärålund.
Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.
En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar – små små gula kycklingar – endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar – helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.
Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.
Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.
Byns ungar vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.
Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest – som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.
Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort – förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel – upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.
Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt – men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det helt på egen hand.
R som härstammar från byn med det ”mjukt” klingande namnet Glommersträsk besitter inte bara en dialekt sprungen ur gränslandet till norrbotten, han har även med sig en del i mitt tycke, udda matvanor, uråldriga uttryck och en ganska tvärsäker uppfattning att ”hans” sätt är det enda sanna och rätta. Ta en sådan världslig men ändå allvarlig sak som Blöta. Vid dagens frukost avhandlades denna maträtt som tydligen, trots bara några mils avstånd fågelvägen till min hemby Vindelgransele, kunde vara två vitt skilda maträtter.
Han föreslog helt skamlöst att vi kunde göra blöta på älgbuljong. Bara en sån sak…. I min värld är blöta ingenting annat än vitt tunnbröd doppat i skinkspad i juletid, serverad med en extrasaltat smörklick, en skinkskiva och ett glas iskall mjölk. Jag försökte seriöst att vidga mina horisonter och föreställa mig blöta med köttsoppesmak såhär i oktober, men hindrades av den stilla hurven som infann sig. Tunnbröd och älgbuljong var för sig är utsökta gastronomiska njutningar, men ofrälse som glommersare i allmänhet och skåningar i synnerhet som doppar mjukbröd i allehanda spad får vare sig min sympati eller mina smaksinnen att vibrera av njutning.
Måhända är jag en inskränkt västerbottning med konservativa och djupt rotade mattraditioner. I ärlighetens namn skall bekännas att jag har långan väg att gå innan jag dristat mig till att smaka och än mindre att tillaga avarter som njurpalt och blodkorv.
Vi gratulerar Lena och Torvald Selin från min kära hemby Vindelgransele som bjudits på fiskeresa hit av sina syskon som 50 resp 60-årspresent. Idag drog Torvald upp en underbart vacker öring på 5,7 kg! Stort grattis!!
Fick en liten sylthink med fantastiska färska hjortron i cykelhyra av vår trevliga gäst Elsy som växt upp här i huset och som nu spenderat några dagar här på sin barndoms stigar. Finns det något ljuvligare än nyplockade mogna hjortron? Nygräddade våfflor med vispgrädde och rårörd hjortronsylt till avskedslunch då vi även tittade på gamla bilder från Sandvikens historia.
Fint besök från Vindelgransele anlände idag. Vi säjer grattis i efterskott till jublarerna. Hoppas att Lena och Thorvald får några fina dagar här, att fisken nappar och att vår fina fjällvärld får visa sig från sin allra bästa sida. Det blir trevligt att träffa dem över en middag. Många år har gått sedan vi sågs.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte i verkligheten från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen.
Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.
Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från någon ny brevvän eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.
Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.
Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Men då fnös jag i lönndom.
………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.
. Kabblekan blommar – nu får man äntligen gå barfota!
Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.
Hittade härom dagen en gammal sångtext som jag skrev 1985. Den handlar om mitt Vindelgransele, min barndoms hemby och om mina "ställen". Om den där magiska strandsträckan, ett par hundra meter lång där jag kände varje sten, varje träd, varje fiske och varje bärställe. Där hade man sina gömställen sina skatter och de flesta minnen från barndomen utspelar sig där. Jag tror att många av oss – speciellt i sommar och semestertider, gärna återvänder till hembygden. Ibland har tiden stått förunderligt stilla, och ibland har både naturen och människorna förändrats. Åkrar har växt igen, ängar blivit skogar och människor gått ur tiden. Vemod, nostalgi, igenkännande, återupprättelse, bokslut och ibland helt nya minnen som poppar fram.
I min vrå av världen står tiden still
och allting andas en ljuvlig harmoni
Men tystnaden skrämmer mig inte.
Här lever jag – i fullkomlighet,
och oron, oron når inte hit in.
Mitt hjärtas trädgård
där sällhetens frukter finns att plocka
– du är min plats på jorden.
Och aldrig någonsin, nej aldrig någonsin
kan någon ta dig ifrån mig.
Bron som går över vattnet….
min symbol för trygghet,
den slutar där regnbågen tar vid.
Där bortom finns världen,
dit jag en gång längtade,
som jag nu söker min tillflykt ifrån –
Tillbaka till mig själv.
När orons skuggor sprider mörker i mitt bröst
återvänder jag
Min kärlek till dig ska alltid leva
Senaste kommentarerna