Etikett: vk-bloggen

Bloggvänner

Av , , 2 kommentarer 28

Här går allt sin gilla gång och dagarna hastar snabbt förbi bräddfyllda med arbete och så en och annan micropaus i solskenet, båten eller med goda  vänner kring en matbit eller en kaffetår. Humöret är finfint och vi känner oss ganska pigga och glada. Otaliga är de trevliga människor som vi servar i butiken eller campingen. Nu börjar vi känna igen återkommande sommargäster  från alla möjliga länder. Det känns kul att man vill återvända till Sandvikens Fjällgård.

Nu och då tittar människor in som jag lärt känna litegrann via bloggen. Härom dagen kom t ex  Nina in. Ni som följt min blogg ett tag minns norska Nina som svarade på mitt anrop när den minsta ryska dockan förkommit i samband med en föreläsning. Några dagar senare fick jag en liten rysk docka som innehöll flera pytte små. Så rart av henne. Härom dagen stod hon plötslig här och gav sig till känna. Så kul!!

Dessutom har jag fått många nya blogg FB och mailvänner som skriver några rader eller långa gripande brev och ibland skickar dikter eller fina bilder. Flera släktingar, gamla grannar och även klasskamrater från fornstora dar som jag inte haft kontakt med på länge  hör av sig, tittar in eller skriver en hälsning ibland. Människor på andra sidan jordklotet, med eller utan anknytning i Sverige skriver och berättar egenupplevda berättelser om sorg och glädje.  Jag har fåt blommor plantor, svamp och fina små minnessaker. Helt fantastiskt!

Jag är lika glad för alla som delar med sig av livet, små anekdoter eller bara vill lätta sitt hjärta eller uppmuntra. Ibland har jag svårt att hitta tiden att skriva så fina svar som jag önskar, men jag försöker besvara alla. TACK!

I morgon är det en alldeles speciell dag, då en fantastisk person kommer till Sandviken. Ove Di Peders från Kalvträsk. Jag fastnade först för hans fantastiska vk-blogg och sanslöst härliga och geniala humor där han beskrev Eberhart Hällgrens hisnande liv och leverne. Sedermera har  Ove och hans fru Mia blivit mina FB-vänner och även lärt känna min syster S litegrann. I morgon kommer han till Sandviken. Jag hoppas att solen ska skina, att fisken ska nappa, att  maten ska smaka och att här kanske rent av kan sås ett frö till ännu en berättelse om tusenkonstnären Eberhart Hällgren mannen som uppfann motluten. Kanske, kanske  en skröna från E:H:s tid i dessa trakter får skådas som en gästblogg här i Gunnels Guldfyndigheter.  Välkommen till Sandviken Ove!

Sluta blogga i Vk?

Av , , 8 kommentarer 20

Upptäcker att jag av Vk är bortplockad som Umeåbloggare. Detta innebär att alla andra bloggare som skriver blogginlägg, hamnar synliga under respektive ort när deras inlägg passerat ned från översta listen (senaste blogginläggen) och kan sedan ligga där "synliga" i timmar/dagar/veckor medans jag omedelbart "försvinner". Det finns andra utflyttade Umebor som liksom jag bloggar i tillfällig eller längre "exil" men de verkar ändå få stå kvar under sin Västerbottensort i åratal.  Nu kan man inte heller hitta till min blogg genom "mest  lästa" – spalten utan enda chansen att se mina  nya blogginlägg och hitta till min blogg är om man råkar vara online de minuter  den är nyinlagd. Har vk någon bra förklaring till varför jag åkt ut, eller är ni helt enkelt trötta på mina blogginlägg?

Ett år med bloggen

Av , , 6 kommentarer 17

Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen…..Gunnel Forsberg

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.

Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete  vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?