Bortglömda vrår
Upptäckte några blommande penséer för ett par dagar sen! Flera små plantor i en bortglömd blomsterlåda. Vi hade inte ens satt några frön eller plantor i den i år. Vår tid rann iväg och lådorna sattes i skymundan bakom en trädgårds-soffa!
Men nu såg jag en dag hur det lyste rött bakom soffan! Det måste varit fjolårets plantor som frösått sig själva och börjat blomma i sen september. (Vi hade aldrig riktigt rensat bort det gamla.) Måste ha stått där ett tag och lyst, liksom för sig själva. Nåja, kanske inte riktigt – då det är betydligt flera än jag som rör sig ute på vår gård.
Men det kan vara så där med bortglömda vrår – att vi hittar saker vi kanske letat efter, eller helt enkelt glömt bort. Ibland är det kanske inte så kul, kräver lite extra städning, men mynnar ändå ut i något positivt.
De undanskymda penséerna fick mig att tänka på en sångtext som ofta sjöngs för några år sedan. Av den kristne trubaduren Ingmar Ohlsson – en del kanske har hört den och minns både honom och sången. Om att “det finns så många sköna människor, som liksom aldrig kommer fram” och sedan följer en förfärlig strof – “Precis som böcker på ett bibliotek, som bara står och samlar damm…”
Och jag tänker på hur hemskt det kan vara – att även människor kan hamna som i bortglömda vrår så att ingen märker dem. Och vi kanske går förbi gång efter annan, utan att se dem. Precis som jag måste gjort med penséerna, eftersom de stod i full blom när jag slutligen såg dem.
Ingmar Ohlsson sjunger bland annat i sin text att “varje männska har sin egen saga, och “är viktig för sin egen skull”. Att bara man tittar innanför “pärmarna”, så kan man hitta en hel värld som inte syns utanpå.
Så jag tänker att jag ska försöka vara lite mer uppmärksam på det jag har runt omkring mig. Inte minst på de människor jag möter. Kanske hittar jag så så mycket mer än blommande penséer. 
![IMG_6222[1]](http://blogg.vk.se/gunnelsblogg/wp-content/uploads/sites/620/2017/07/IMG_62221.jpg)
