Om Längtan, Nova Scotia och fossila träd!

Visst är det konstigt det här med längtan! Hur det kan gripa tag i en så där plötsligt och oväntat. Visst – ofta är det för att vi hör, ser eller smakar något vi associerar till och väcker vår längtan.

Men ibland slår det till så där helt oväntat! Som idag då jag stod i köket och packade upp varor. Helt plötsligt fick jag en sån längtan tillbaka till Nova Scotia! Fastän det nu är ganska så länge sen vi var där.

Mest höll vi till kring stränderna av Bay of Fundy, som är känt bland geologer över hela världen för sina rika fossilfynd. Samt för världens högsta tidvatten. Vi hade tillstånd av några myndigheter att plocka med oss fossil som låg lösa på stränderna. På grund av tidvatten-vågorna så nöts de hur som helst ner ganska snabbt. Och hela tiden rasade det ner mer fossil från klipp-branterna, så det var bara att plocka för sig.

Där låg även ganska stora bitar av de för Nova Scotia så berömda poystrata-fossilen. Ni vet (eller inte vet?) fossila trädstockar som går genom flera geologiska lager som sägs ha bildats sakta men säkert genom långa tidevarv. Och ändå har träden inte ruttnat!? Här i Nova Scotia är det dessutom ofta lutande lager. Så det är minst sagt lite märkligt – om jag får säga vad jag tycker!

Men nu var det om längtan det handlade. Fastän de här dagarna i Nova Scotia var på allt sätt så positiva kan jag inte minnas att jag tidigare så där direkt längtat tillbaka. Fastän jag ofta längtat till så många andra platser och allehanda ting! Men så idag – helt utan vidare, och utan någon som helst koppling, så längtade jag dit igen!

Längtan är något bra konstigt, den lever sitt alldeles egna liv!