Om bokmärken!

Det är nå´t särskilt med bokmärken! Särskilt om de är lite äldre!

Det är som om barndomens vindar blåser in i hjärta och sinne och får det att fladdra i minnets gardiner. Ja, även om de är ännu äldre än så, och andra motiv än dem man själv minns, så känns det ändå så speciellt.

Har märkt att många tycker så!  I alla generationer, jodå – även lite äldre män. (Trodde jag att någon var lite fördomsfull nu, eftersom jag nämnde dem extra?) Ändå gör de ingen direkt nytta – de bara finns där. För man byter ju inte med dem längre, som man gjorde då man var barn.

Men man blir glad av dem! Och det kan väl också räknas som som någon slags nytta, åtminstone på ett emotionellt sätt att se!

Ja, det är något särskilt med bokmärken! Eller hur?