"Mamma är som Muminmamman" sa sonen en gång (många år sen nu) när han och pappan släppt av mig någonstans dit jag skulle. "Hon har alltid handväska".

Det stämmer på ett sätt. Det är ju liksom praktiskt att ha med sig någon typ av väska för att få med sig det man mest behöver. Tror dock att mina "handväskor" är lite mer praktiska än Muminmammans. De flesta vet nog hur hennes väska ser ut – liten och svart och så håller man den i handen.

Det är det sistnämnda som inte passar mig. Har hellre en sån där liten rygg-säcks-handväska eller en sån som man sätter runt höften. (Och som jag just nu inte kommer på vad de heter.) Då har man händerna fria till annat.

Sen har hon ju alltid förkläde, Muminmamman. Där är vi inte lika, för det har jag sällan eller aldrig numera. Det är ju lika enkelt att tvätta en t-shirt eller vad man nu har på sig när man stökar i köket. Och som dessutom inte behöver att strykas, som förkläden som regel behöver.

Men det är ändå lite hemtrevligt med förkläden. Har sparat ett par stycken i städgarderoben. Resten har vi har sålt på loppis – både egna och ärvda. Ganska lättsålt faktiskt, så kanske finns det något av en Muminmamma inom fler än man kan tro.

Men kanske har jag en annan likhet med Muminmamman. När det gäller vad jag tycker om och inte. Nu är jag kanske inte så extrem att jag skulle lägga guldklimparna ute i trädgården (om jag nu hade några). Eller samla på hajtänder. Nåja, fossila sådana kan ju vara, men inte nutida som Muminmammans. Men jag kan vara nästan överförtjust i något som är både skamfilat och nött, och inte ser någonting ut för världen. Medan jag är ointresserad av en del, mer värdefulla saker, i pengar räknat. Eller som andra tycker är vackert.

Men en sak gör jag inte lika, med den godmodiga sago-mamman frän vårt östra grannland. Jag sopar inte skräpet under mattan. Förhoppningsvis inte på något område!

Skamfilad kruka jag gillar!

Servis jag inte frågar efter, nästan tvärtom, fast många andra blir förtjusta då de ser den.

Förkläden jag inte använder, speciellt inte ett av dem – gissa vilket! (Det är ett par andra som hänger i städgarderoben.)

Februari är det återvändande ljusets tid!

Åtminstone är det så härupp i norr. Varje morgon är det ännu lite ljusare än igår. Det känns så påtagligt då man kommer ner i köket för att sätta på morgonkaffet.  Det sträcker sig också längre, framåt eftermiddagen och kvällen. Helt nyligen kastade jag mig nästan på lamporna i vardagsrummet, när jag kom upp från kontoret för att laga middag. Nu kan man nästan vänta lite med att tända dem. Snart behövs de inte på ett tag…  

Önskar det ljusnade lite "i världen" också. Men ibland känns det som om mörkret istället breder ut sig. Jobbade en gång i tiden inom en organisation som hette IM. Förkortningen stod för Individuell Människohjälp. (Kanske finns den kvar än idag.) Man hade bestämt sig för att se till värdet i att hjälpa den enskilde. Man tyckte annars att man lätt tappade modet när man såg all nöd runt omkring sig. IM hade startat i efterkrigstidens Europa, så det är lätt att förstå att modet kunde svikta.

Tror att man måste se det så – värdet i att hjälpa den enskilde. Om det också sker i det lilla – kanske bara genom att vara medmänsklig. Vilket kan vara ganska stort ändå!

Jag älskar inte semlor!

Tycker inte direkt illa om dem heller. Kan till och med tänka mig att äta någon nå´n gång, eller till och med två om så är. Tycker dock det är lite mysko kombination med grädde och vetebröd. Så jag kommer inte att sakna om jag missar att köpa någon – i år heller.

För åtminstone förr var det ofta så. Jag brukar komma på någon gång i påskveckan att jag kanske skulle äta någon semla. Men då var det som regel för sent, för då fanns inga att köpa längre.

Men det var innan jag gått med i facebook. Nu är det inte längre någon risk att man glömmer. Åtminstone inte på första "tillåtna" semledagen, som inföll igår (Om nu någon missat) . Måste erkänna att jag kände mig ganska mätt på semlor när dagen var över – utan att ha ätit någon själv.

Jodå, visst är det fritt för var och en att dela det man känner för på facebook. Det är ju det som det hela bygger på. Och jag hade ju inte behövt logga in – då hade jag sluppit denna semleskörd. Men när nu denna premiärdag är över så kan det kanske bli lite lugnare ett tag – åtminstone på den fronten.

Men – vänta lite nu! Visst är det "Alla hjärtans dag" imorgon? Åh nej – då kommer "feijan" att översvämmas av hjärtan, det ena sockersötare än det andra. Ibland blir det bara lite för mycket. Man kan gilla varandra ändå – hela året om! Och fika något annat än semlor.

Tror jag ska hålla mig borta från facebook imorgon!

Har egentligen inget emot att stryka. Tycker det är ganska trivsamt. Som regel gör jag det framför TV´n, vid nyheterna eller liknande program. Program som man kan lyssna på och titta upp på ibland mellan varven. (Särskilt skönt är det att stryka på ren bomull. Har lite svårt att förklara varför, det blir som lite extra slätt och fint, och – ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Dt är något med känslan.)

Men ändå är det lite svårt ibland att få det gjort. Fram till dess förvarar jag de ostrukna högarna i ett stort skåp i vardagsrummet. Ett skåp där vi annars förvarar (strukna) dukar och lite andra närbesläktade saker. Det är ett gammaldags härligt skåp, med breda, gedigna trähyllor och längst ned en stor utdragbar låda (där vi förvarar  juldukar).

Egentligen är bara nedersta hyllan i skåpet reserverad för stryktvätt. Fast nu har det blivit lite mer än så, ja alldeles för mycket. Bestämde mig igårkväll för att göra något åt det. Så jag sorterade allt i fina prioriteringshögar. (Juldukarna finns ju exempelvis ganska gott om tid tills de behöver bli klara.) Något struket blev det dock inte. Funderar på att fortsätta ikväll – kan ju i varje fall ställa fram strykbrädan!

Läste någonstans att dammråttor var en indikation på att man haft mer betydelsefulla saker att göra – än att städa, vill säga. Kan kanske tillämpas även på växande stryktvättshögar!

Satt och läste i vardagsrums-soffan igårkväll. Agenda fick rulla på i bakgrunden på TV´n. Så hörde jag något om Syrien och tittade upp.

Och där var de – flyktingarna! Många var barn! De hade flytt från kriget genom kulregnet, med några få tillhörigheter. Och deras berättelser var nästan mer än man kunde uthärda. Säger jag, som satt hemma i soffan i vårt ombonade vardagsrum. Men dessa människor hade varit tvungna, inte bara att höra om det – utan också att uppleva det, även barnen.

Visst har jag både sett och hört, både om dem och många andra flyktingar flera gånger förut. Men nu – de träffade mig i magen, som ett slag! "Man ska hjälpa dem på plats" – allt oftare förs den åsikten fram här i Sverige. Och inte bara från ett håll, och ett politiskt läger. Utan också från håll och från dem man inte väntat sig.

Orden tornar upp för mig när jag ser människorna, där i TV-rutan. Och jag tänker – vilken plats? 

Det här med fastan – det är lite märkligt!

Och nu tänker jag inte på alla semlor som konsumeras. Av alla dem som inte redan tröttnat på dem, vill säga! Själv älskar jag inte semlor, så jag kan avstå dem utan problem. Tycker kombinationen vetebröd och grädde är lite märklig.

Nog kan jag äta någon semla nå´n gång om de är av rätt fabrikat. Jag skulle dock aldrig hälla varm mjök på dem, som jag förstått att det finns dem som gör.  Blött bröd – tanken ger mig nästan frossbrytningar. (Nej, jag gillar inte dopp-i-grytan heller.)

Nej, jag tänker på alla som berättar öppet och offentligt om vad de tänker avstå ifrån. Nog tror jag att vi alla mår bra att avstå ibland, från sånt vi normalt betraktar som självklart. Inte minst ifrån mat – för de flesta av oss är det också det allra svåraste. Det är också att avstå från mat, som åsyftas när Biblen talar om fasta.

Fast när Biblen talar om fasta så står det att vi ska göra det i det fördolda, utan att låta någon veta om det. Numera delar många det, exempelvis på facebook. I varje fall om det som man avstår under den fastetid, som lagts in Sveriges kalenderår. Och visst kan det vara lite praktiskt att berätta att man inte kommer att logga in under fastan. Så att andra vet vart man tagit vägen. (Fast man kanske kan kolla i almanackan och gissa.)

Fast Bibeln talar som sagt mest om att avstå från mat och dryck! Att avstå från datorer, TV-tittande med mera nämner Bibeln ingenting om. Så det kanske vi kan dela med oss om, hur öppet som helst, eller…? Å andra sidan fanns det förstås inga datorer och TV-apparater när Bibelns olika böcker skrevs ned. Så kanske ska de räknas in ändå, bland det som bara ska vara mellan mig och Gud? Hmmm… lite knepigt det här!

Måste ändå säga att alla ni som avstår från något, vad det vara må, som känns jobbigt att avstå ifrån. Jag beundrar er stort!  Är inte så jättebra på det själv. Och om det nu är så jag väljer att avstå från något – antingen nu under kommande fastetid eller övriga året – ja, det tänker jag inte berätta!

En vän på facebook påminde nyligen om en gammal Ferlin-dikt. En dikt som denne, nu så berömde poet skrev –  riktad till Jesus.

 Ferlin skrev mycket som var bra. Och som är så värt att komma ihåg. Det är fint med vänner som påminner.

"Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på Dej först
det var slavar och skökor
och ogärningsmän,
men då var Ditt rike störst.

Och påvar kom det och präster
som tvistade om vart ord
Du fällt på Din korta vandring
på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar
som lyssnade på Dej först.
Det var innan Ditt rike blev kartlagd
men då var Ditt rike störst."

Lite julrester som dröjer sig kvar!  Eller…? Vad är det som säger att nötter med skal bara hör julen till?

Julplåtburkarna har i varje fall blivit utbytta! Just de här är favoriter. Fick nyligen veta att de är holländska. En holländsk vän berättade att hon åt på tallrikar med samma motiv när hon var liten. Sen skickade hon en bild från en servis med samma servis, med jättemånga delar. Fast den var av porslin. Och väldigt charmig!

När jag tänker efter så finns en annan julrest kvar i vårt kök – stavas gardin. Hmm… Får kanske byta den nå´n dag. Fast jag tänker inte så mycket på den som julgardin. Färgen går så bra med hörnskåpet, som står just bredvid.

Och hur som helst är det ju ett tag kvar till påsk. Innan dess ska jag nog byta!

Apelsiner! Det är som deras tid nu – och jag bara älskar det! Dem ska jag kanske säga! Tänk ändå om frukt inte fanns! Hur skulle det vara?

Vågar knappast tänka tanken ens.

Men Tack och Lov – frukter finns, och en hel massa olika sorter dessutom!

Om såna här "kaktusar" (ja, de heter ju så) blommar på andra tider än jul-påsk och november – vad heter de då? Nu är det inte denna som blommar, utan några andra med dito rosa blommar. Den här bilden är från november, då "kaktusen" blommade helt i rättan tid. Och bör således heta novemberkaktus.

Snart blommar det mera – ute i trädgården! Ja, om ett par, tre, fyra månader eller så – beroende på vilken växt det är. Tänk så mycket tro och förvissning vi bygger på erfarenhet ändå! Och det gäller så mycket mer än kommande blomster…

Men när det gäller trädgårdsblommor, kanske inte nu – men snart så blommar det!