När knoppar brister!
Just innan knopparna brister! På ett sätt tycker jag att blommor är allra vackrast då. Eller är det som man tycker att de är mest intressanta. Särskilt de första som kommer om våren, mitt upp ur den karga marken och fjolårslöven.
Fjolårslöv förresten – tycker faktiskt det är något speciellt även med dem. De har sitt budskap om vår, de också. Och vem kan tänka på exempelvis blåsippor, utan fjolårslöv. Så härligt prassliga när det börjar torka upp lite trevligt ute i markerna. Eller som här – i egen liten trädgårdsmark.
Blåsippisbladen sprider sig förresten och börjar dyka upp lite varstans. (Fick faktiskt med en liten blåsippeknopp på ett foto, men även på fotot fick man nästan leta, så jag avvaktar lite med deras knoppar och blommor.)
Men djupt därnere i bladen kan man ana pärlhyacintens blåa knopp…
Sen det där med att det skulle göra ont när knoppar brister. Visst – man förstår att Karin Boye skrev ur sin egen djupa smärta. Men att ständigt höra det citeras – det har jag lite svårare att förstå.
Om man tänker på det, rent bokstavligt, så tror jag inte alls att det gör ont! Då tänker jag mig heller att knopparna brister ut i jubel. Just nu känns det lite som om de väntar in ögonblicken – kanske för att dela jublet med oss?