Läste just en så fin berättelse i den här boken. Lite kort – Den handlar om en man som i 25-års-åldern bestämmer sig för att bli präst. Han hamnade i ett gruvdistrikt i Belgien, där det redan efter en kort tid hände en gruvolycka där många dödades. Willem gjorde nu allt han kunde för att på olika sätt kunna hjälpa och bistå de nödställda.

Hela hans namn var Vincent Willem van Gogh. Men det fick man inte veta förrän i slutet av berättelsen. Och när jag läste det så rös jag lite…

(Försökte hitta berättelsen i uppslagsverken, men där står bara att han blev präst och tillbringade en tid i det här gruvdistriktet. Plus en massa andra saker förstås, och allt var kanske inte så lyckligt…)

Rexen har fått en vän – en Spinosaurus! Den började få lite färg, men sen kom regnet! Nu är det inte så att det har regnat i ett sedan dess –  tvärtom!  Men regnet  har växlat lite väl mycket med solen, för att Spinnosaurusen skulle hinna få sin färg.

Och efter Spinosaurusen väntar flera på färg. Bland annat denna Stegosaurus…

… och en Parasaurolophus! De står som på kö…

Och väntar på bättre dagar, soliga sådana – och på färg!

Tänk ändå som tiderna ändras. Det var faktiskt inte såå länge sen, som snön låg kvar i trädgården.

Sen smälte den bort och det gamla fjolårsgräset kom fram…

Sen växte det nya gräset upp…

Tillsammans med blommorna. De stenar som syns är två stromatoporer från Gotland, och en orsten från Jämtland. Vi har flera orstenar, men de syns inte på fotot. Och stromtoporer också för den delen. En hel massa. Kanske inte så många ute i trädgården…

Mer än den här! Som jag minns nu i varje fall. Och nu fick vi gå tillbaka lite i tiden. Då pärlhyacinterna blommade och det var vår.

Men nu är det sommar och gräset har vuxit sig högt. Kring orstenarna och ortoceratiterna också. De finns här – precis till höger om bilden! Så de syns inte!

En del har så fina rabatter i sina trädgårdar! Det tycker jag också är fint! Men några sådana har inte vi. Vår trädgård är mera på temat "Konsten att få en minimal villaträdgård att se ut som en skogsbacke…" I lite lagom vildvuxen stil!

Just nu har exempelvis den skira ormbunken vecklat ut sig så fint. Mitt ibland de liljokonvaljeblad som börjar ta över lite föör mycket. Jodå, det finns några blommor också – alldeles för få tyvärr. (Vad beror sånt på?)

Sen växer det små violer lite varstans, prästkragarna är på väg tillsammans med smörblommor som många ser som ogräs, då de lätt revar revar sig lite mycket. Bara för att nämna något av vad som händer just nu. Vit- och blåsippor är förstås utvissnade redan – de förmedlade annars intrycket av just småländsk skogsbacke…

Fast nå´n direkt backe har vi inte. Förutom en liten kulle, som vi gjort själva, är vår mini-trädgård ganska platt. Den kullen ska vi förresten snart gräva om. Den var lite tänkt som ett slags stenparti, men har fått lite väl mycket prägel av vildvuxenhet – den också!

Men jag gillar mossfloxen och tänker ta den tillvara, för hur vi nu kommer att plantera framöver…

Den tillhör den odlade blomsterdelen. Förr jodå, vi har odlade växter också.

Men jordgubbsrevorna som smög sig med några andra växter vi flyttade hit – de börjar mer och mer likna smultronplantor. Jag har försökt att få bort dem, men det känns som de bara blir flera. Så – för tillfället har jag gett upp om dem och låter dem gå in skogsbackestilen. Det passar ju faktiskt ganska bra!

Den blommar fint nu syrenen!

Den kommer ursprungligen från Alnön, utanför Sundsvall, där svärmors moster Margit bodde. Därifrån flyttades den till morfar Emils hus på Alvik här i Umeå. När han var borta bestämde vi oss för att flytta över syrenen till vår lilla miniträdgård. 

Särskild stor var den inte då, och vi fick veta att den var förädlad, så den skulle inte växa så mycket mer. Och då den inte vuxit något speciellt på många år, så höll vi det för sant…

Men när syrenen kom hem till oss, så satte den igång att växa av alla krafter. Inte för att jag förstår varför. Vi göder den aldrig eller något sånt. Eller vattnar extra under torra somrar. Förmodligen fick den betydligt bättre omvårdnad hos morfar Emil, som var en hejare på trädgårds-skötsel.

Kanske tyckte den inte om att vara förädlad, och bli ompysslad? Den kanske tyckte om att ha det kargt och få växa fritt som den behagar. Jodå, vi klipper bort en massa torra grenar eftersom, och tar bort dem som växer ut över trottoaren. Vi vill ju inte den ska ta över hela gatan – en viss risk finns att den gör det annars. Känns det lite som!

Men att sitta intill, eller under den, då man fikar under varma sommardagar – då är man bara så glad att mannen inte gav upp, trots snåriga och kraftiga rötter, när han grävde upp den sin morfars trädgård. Jo, lite gav han upp när jag tänker efter – för han högg av de motspänstiga rötterna efter ett tag. 

Och se – de rötter vi fick med oss räckte! Och gissa att jag är glad för det!

Mera trilobiter!  Och det är bara ett par, tre stycken av alla dem, som hittats i de sedimentära lagren runt hela jorden. Och flera ligger kvar där, oupptäckta – var så säker! Det finns sååå gott om dem!  

Trilobiter – de fanns i en mängd olika varianter! Här är några av dem, just dessa kommer från Gotland. När de levde, levde de djupt ner på havsbottnarna. Idag är de tyvärr utdöda. (Fast det finns de som funderar på om det fortfarande kan finnas kvar några djupt där nere, som forskarna inte lyckats hitta igen.)

Just de här är ganska små. Sen fanns det dem som var jättestora – bortåt en meter långa!  Men de här är som sagt ganska små! Ganska många har rullat ihop sig som den till vänster på fotot. Och så dog dem, begravdes och bevarades just så. Som om den var lite rädd – Eller kanske till och med vettskrämd. Man undrar…

Tänk att en blomma kan heta "Glöm inte bort mig"! Fast vanligast är nog att man säger "Förgätmigej – Förgät mig ej".

Fast egentligen är det väl samma sak?

Sen finns det blommor som tycks vilja bli glömda. Som de här violerna som gömt sig under prästkåpebladen.

Fast jag hittade dem ändå! Och nu finns de på nätet! Undras vad de tycker om det?

Sommaren blommar på! Alla blommor är nu inte lika framträdande. Se bara på den lilla violen som knappast syns under prästkåpsbladen (längst ner till vänster.) Som om den har svårt att hävda sig mot prästkåpens blommande prakt. Ändå är det violen som jag personligen gillar mest!

Och nu tänker ni förstås att jag ska skriva något om att så där är det även med oss männsikor. Att alla märks inte lika mycket – på en gång i varje fall. Men att den man till en början inte lägger märke till, kanske hade något viktigare att säga – i långa loppet. 

Så – då säger jag väl det då!