Varför just Sverige? Jag hör det borta från radion, medan jag jobbar med något i närheten. Orden återkommer gång på gång, som lite uppfodrande… Det är något nyhetsprogram, och det handlar om att ta emot flyktingar. Förmodligen från Syrien – där det är krig och där de tros använda kemiska krigsvapen. Men varför just Sverige, säger radiorösten. Det finns ju så många andra länder.

Tänker att det låter som när barn vill slippa att göra någonting. Varför inte stora brorsan, eller nån av kusingerna?. Eller nå´n av ´kompisarna – ja, vem som helst! Bara inte jag! Varför just Sverige, hör jag igen och jag tänker – Varför inte Sverige? Varför inte – just jag?

Att värna om barnens rätt! Snart är det väl bara änglarna som gör det: Speciellt inte om det gäller de ännu inte föddas. Men som ändå hunnit bli till och är fulla av liv, fast ingen ännu hunnit se dem!

Och man får absolut inte vara arbetsmarknadsminister, och värna om dessa de ofödda. Då får man inte ens ha värnat om dem igår eller förrgår. Eller någon gång tidigare. ”Det är synd om människorna.” Speciellt om de ofödda barnen. Och om en arbetsmarknadsminister som ska stå till svars som en brottsling. För att hon velat värna om dem tidigare i sitt liv. Och fortfarande har kurage att säga att frågan är komplex.

Det är det förresten ett par andra som också sagt idag, på Sveriges Radios nyheter. Men inte så många. Och alla de här ”många” de är det ju också synd om – kan man tycka. För tycka får man väl ändå. Fast kanske inte om man är minister!

”Var kommer allt vackert ifrån?” Och var kommer alla sånger, som dyker upp i tankarna ifrån? Gömda någonstans i minnets dunkla vrår, för att sedan poppa upp och göra sig till känna.

Idag dök det upp några rader från en gammal barnvisa av Alice Tegnér. Den där om varifrån allt det vackra kommer ifrån. Kan inte minnas att jag hört den något mycket o tror aldrig att jag sjungit eller ens gnolat på den – och sen, så är den bara där! Visst är det lite märkligt ändå…

Så – jag googlade fram texten. Och på vägen dit kom jag till de här tankarna i något blogg-inlägg (eller så) i ”Allt om Trädgård” . Någon som skrev – ”Jag blir förundrad över naturen som skapar så vackra blommor! Tänker också på det varje gång jag har lyckan att få snorkla i varma vatten. Tropiska fiskar är något av det vackraste som finns. Man undrar varför det har blivit så? Allt kunde ju vara brunt och grått, hade vi tyckt i så fall att DET var vackert?” Ja, det sistnämnda var ju också en fråga, och visst kan man fundera…

Jag minns en gång då vi pratade om hur förunderligt vackra en del landskaps-scener, som skapats fram genom naturkatastrofer, kan vara. Sådana som Grand Canyon och liknande, tänkte vi på. Då var det någon som sa att Gud skapade beståndsdelar som atomer och molekyler vackra, då Han bara kan skapa det som är vackert. Sen följer allt det andra med som på köpet – så tror jag hon tänkte! Tror det ligger något i det! 

Den sångstrof som dök upp hos mig idag var det där med att ”tänk att det vackra det blir liksom över”. Men – inte blir den väl det, tänker jag! Inte är det väl så att vi blir så upptagna med ”det nyttiga” och alla måsten att vi missar allt det vackra runtomkring oss? För egen del, tror jag faktiskt inte det – jag kan ibland njuta och glädjas intensivt åt något som jag upplever som vackert. Men kanske missar jag en del – ibland. Kanske ska jag vara ännu mera uppmärksam i fortsättningen…

Och här är den sången – skriven av Alice Tegnér!

Gjorde en mini-studie i björk! Och såg att de kan vara så olika. Då tänker jag mest på stammarna. Vita och raka tänkar man sig dem. Har jag i varje fall gjort. Som på fotograriet. Men när jag tittar på fotot nu, så ser jag att stammarna är inte så raka där heller. Vissa stammar i verkligheten är raka förstås – och vita! Fast med ganska mycket svart…

En del har mycket svart, väldigt mycket och är väldigt långt ifrån släta – titta bara! Så mycket linjer och så mycket skrovlighet och så mycket av mycket…

Och en del är flera, fast det samtidigt bara tycks vara en… Och det här var bara några få, som stod alldeles nära varandra. Och dessutom har vi bara tittat på stammarna, en lite del av var och en dessutom… Så mycket man kan se i naturen, bara på en kort liten bit! Så mycket olikheter i det man tror ska vara likheter!

Tänk då på oss människor – så intressant det kan vara med oss. Med våra olikheter, skrovligheter och allt sådant! Tycker det är ganska intressant, att tänka på…

Fossil från forntida ormbunksväxter! Inte alltför olika de nutida i bladverket – kan jag tycka!

Jag gillar de röda flugsvamparna bäst! De lyser så vackert i markerna nu! Och vi är många som fotar dem, och kanske delar dem i olika forum! Vackert men giftigt, säger vi! Och det är väl gott och väl – om det giftiga märks, menar jag! Det är värre om giftet inte syns, om det är förrädiskt likt något som kanske är både gott och nyttigt!

Tänker på att det kan vara så med ord ibland. Visst blir vi ledsna om någon säger något argt eller sårande (eller kanske ännu värre – något sarkatiskt). Men om det sägs direkt så kan man reagera och bemöta det på en gång. Det är värre med sårande och elaka ord som lindas in på ett sätt som vi kanske märker först efteråt. När vi börjar tänka i stil med – vad sa han egentligen, eller vad menade hon med det? Och så ligger det där som ett gift och gnager i tankar och sinnet. Och ännu värre – tär på vänskap och förtrolighet, oss människor emellan.

Nej, då gillar jag de röda, raka flugsvamparna bättre. Så att man ser och vet vad det är! Fast ännu hellre förstås, vill jag bemötas av vänlighet – ärlig sådan!

Tycker att även överblommat kan vara vackert ibland! Det är lite intressant, och ger stoff till en massa tankar… Sköna, fria sådana!

Den talar allt högre nu hösten, från att ha viskat ett tag i bladverken! Men språket är så klart och vackert, i lysande klara ord! Visst faller vissa av orden till marken och blir till mull…

Men de är fulla av liv, såå fulla av liv – och mogna frukter!