Det som göms i snö…

Det våras för dinosaurierna, skrev jag häromdagen – och skrev att de haft vår mest hela vintern. Men riktigt än våras det inte för dem, det fick man se idag. Fast spåren finns därinunder, förstås. ”Det som göms i snö” –  brukar det heta – ”kommer upp i tö”! Och då menar man som regel något negativt. Nå´t som man försöker stoppa undan, i tro att man ska vara av med det för alltid. Så kommer vårens varma strålar, snön smälter och – ja, resten kan ni. Fast en del kan ju ha försvunnit förstås, multnat bort och så.

Sen tycker jag inte att det alltid behöver vara något negativt att saker och ting kommer fram i tö – långt därifrån. Som de här stromatoporerna och ortoceratiterna, de blir man riktigt glad då man kan se ute i trädgården igen. Bara för att nämna ett litet exexmpel.

Det lite mest förunderliga tycker jag är de rötter och knölar som finns nere i jorden. Som skjuter upp och börjar blomma på precis samma platser, som många år tidigare. Vi har exempelvis en enda vårlök i vår trådgärd. En enda, som förmodligen kommit med, tillsammans med något annat vi försökt plantera in från Småland. (Det är där jag har, så passande i sammanhanget, mina rötter.) Och den kommer så troget precis på samma plats, varje år. Fastän den är så liten och späd.

Tänker ofta på hur man gläder sig åt de där första små spirande skotten. Som egentligen inte ser så mycket ut för världen. Jämfört med den överväldigande blomsterprakten som kommer sen. Fast jag är glad för den också förstås! Fast på lite olika sätt!

  (Foton från förra året – förstås! Förutom den till vänster, längst upp som jag tog idag!)