”Det våras för dinosaurierna…”! Fast i år har de har de som lite vår – mest hela tiden…

Fast ibland är det lite vinter – fin sådan!

Det finns så mycket som är vackert! Koraller till exempel! Kanske speciellt när man ser dem levande, oftast i stor färgrikedom. Men även som förstenade, fossila sådana är de ofta väldigt vackra, Som dem på bilderna ovan och nedan. Och de är ju faktiskt ganska fina – de också! På korallen längst till vänster på nästkommande bild ser man undersidan på just dessa. Sen kom det som med några clownfiskar som simmar runt bland nu levande ( på

Georgia Aquarium i Atlanta, USA). Och de är ju faktiskt ganska fina – de också!

Tänk ändå – så mycket vackert det finns! Som bläckfiskskalet ovan till exempel. Bläckfiskens bokammare för att vara mer exakt. Just det här är en fossil sådan, av en typ av bläckfisk som kallas ammonit. Det kanske många redan visste. Likaså att just den är utdöd. (Den lilla till höger på bilden är också en ammonit.)

Men det finns fortfarande cirka 600 arter kvar i haven, om man får  tro uppslagverken. De som tilldrar sig det största intresset är förstås de smått legendariska jättebläckfiskarna. Men långt ifrån alla är så jättestora. Sen sägs de vara intelligenta också, tycker om att leka och en massa annat. Det är ju ganska så kul!

Sen om några av de nutida bygger bokamrar, det vet jag faktiskt inte! Men de gillar att krypa in i en massa saker, typ krukor och sånt. Eller gömma sig i kokosnötskal, som de vandrar iväg med på havsbottnen. Tror att jag gillar bläckfiskar – inte för att jag vill ha någon som ett husdjur. Men man kan väl gilla dem ändå, bara som en del av skapelsens mångfald. En trevlig sådan!

Här är några fler av ammoniternas fossila bokamrar. De kunde se ut på lite olika sätt. Själv tycker jag att de är ganska så fina!

Det här med tulpaner! Det betyder så mycket för så många – just vid denna årstiden! För mig också – egentligen! (Fast priset numera…)

Extra uppskattat när någon hälsar på och har med sig en bukett – sådär överraskande!

Blommor i alla de former förresten, knoppar, blommande, torkade – snittblommor, krukväxter, ja allt… Det är bara så fint!

Det här är – som säkert många ser – blomman på en tistel. Kronärtskockor, för att vara mer exakt. De ligger på en hyllal hemma hos oss, och är ganska gamla vid det här laget. Och – jo, jag tycker fortfarande de är vackra! Precis som fröställningen som står kvar därute (numer i snön)!

Tror jag ska äta en frukt! Tror alla de här sorterna finns hemma. Nej, inte persimoner, förresten. Men de andra! Plus kiwifrukter och en grapefrukt – blodgrape.

Får se nu – förut idag har jag ätit ett äpple, och minst en clementin. Kanske blir det en apelsin, en blodsådan. Säg varför heter det blodgrape och blodapelsin? Bara för de är lite röda? Och man reagerar inte ens över det. Tänk om man skulle säga blodäpplen – det vore ju ganska så konstigt! Tror det kanske får bli en blodapelsin – trots namnet!

Tror att snön luras lite idag… Men kanske kan man ta en utefika?

Men luras gör nog snön, så att man ska frestas att ta ut sparken… Sen säger det bara gnissel, och sen sitter man fast där i gruset – grundlurad!

Det gäller att inte bara se på ytan, utan att veta vad som döljer sig därunder. Oftast är det där som verkligheten finns! På gott eller ont! Men det lönar sig att gräva och se efter! Så att man inte luras – som ett tunt snötäcke kan göra. En vacker dag i februari, i mitten av veckan – anno 2014!

”Hej sa Petronella ifrån Plaskeby” Lite så känner man sig faktiskt i dessa blöta plaskande dagar.

Tycker jag brukar ta vädret som det kommer (vad finns det för alternativ?). Men lite väl blött känns det, och sen är det lite väl halkigt – och inte kan man ta sparken! Sen är det ju lite så också att det klagas lite mycket på det överallt och runtomkring. Inte alltför jobbig från var och en, men när man hört det några gånger under en dag, så blir det nästan att man påverkas. Men bara lite – hoppas jag!

Tillbaka till Petronella, så tycker hon ju att det är ”dags att fälla upp sitt paraply”. Tänk, det tycker jag aldrig! Oavsett hur mycket det regnar. Det löser jag på annat sätt, med kapuschong på någon regntålig jacka eller så. Gillar inte det där med att en hand blir upptagen av paraplyet. Och om det blåser vänder det sig dessutom så lätt ut och in! Det jag tycker ännu sämre om än paraplyer är hopfällbara sådana. Men nog gnällat om paraplyer för idag – kanske nog gnällat om vad det vara månde.

Ska kanske skriva något positivt istället. Som att ”segla bort i en galosch”, som Petronella tänkte göra. Hur nu det ska gå till! Men kanske kom hon sig aldrig iväg – hon kanske bara fantiserade lite! Positiv till plaskandet känns hon ju hur som helst, om man tittar på hela sången! Kanske skulle man lära sig lite av henne…

Fast – ”att plaska ända fram till jul”, vet jag inte om jag har lust med. Jul har det ju precis varit!

Hej, sa Petronella i från Plaskeby.
Det är tid att fälla upp sitt paraply.

Sen så ska vi traska kring och ha det kul.
Det får gärna plaska ända fram till jul.

Glada ska vi ropa: Tjenare och mors!
Segla allihopa bort i en galosch.

Segla hela natten intill ljusan dag.
Är du rädd för vatten? Det är inte jag.

Alla dessa berättelser om samma händelser under dessa år. Och ändå så olika varandra, så personliga och så unika för var och en som var med!

Läser just nu Kulpåsen av Joseph Joffo – Efter att i många år sett den o tyckt den verkar intressant. Har alltid trott den var en roman, men visade sig vara en biografi – nåja, självbiografisk sådan. Den handlar om de år under sin barndom då författaren, tillsammans med sin bror, fick flytta från plats till plats undan nazisterna. Deras vandring började då Tyskland ockuperade Paris och pappan såg det som säkrast att skicka iväg dem, trots deras ringa ålder.

Bland all fruktan och alla hemskheter finns ändå många positiva händelser och lyckliga minnen! Bara några få år  – och de rymmer så mycket! Boken rekommenderas varmt!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Joffo

Den må vara skamfilad, men jag älskar den! Fast lite målarfärg skulle inte skada ändå! Men medarna är det inget fel på – De klarar även lite grus här och var. Bara den goda viljan finns vid handen. Eller ska jag kanske säga vid fötterna…