Om längtans blåa blomma – då våren viskar…

Våren viskar i vrårna!

Åtminstone är det så häruppe i norr. Söderut kan man jubla över krokus- och snödroppebilder. Och inget fel med det! Men gillar minns lika mycket en ensam, utslagen blåsippa från Sundsvallstrakten. Häruppe har vi inte ens det! I och för sig har jag inte tittat än, lyft på fjolårslöven invid det tunna snötäcket. Kanske spirar det därnere, nästan som i hemlighet – låter det bero några dagar till. Har inte bråttom…

Ändå bär alltid våren något av en längtan i luften. Som något obestämbart, lite svårt att definiera. Likt slöjor som drar förbi framför den efterlängtade solen, och sen plötsligt är borta.

Undrar lite varför det är så, om om det egentligen är det. Kanske bara för att det talas så mycket om våren som en längtans tid? Men samtidigt så finns där ju en helt annan känsla om hösten – en känsla av ro och tillfredsställelse. Så – något måste det väl vara med årstiders olika känslostämningar på vårt sinne.

Det här med längtan – det kan vara så mycket! Tänker på uttrycket – ”Längtans blåa blomma”! Antar att man kan ta reda på vem som myntat det, eller var det kommer ifrån. Känns lite som om den ska vara liten också, som en viol, förgätmigej eller något åt det hållet. (Men här kan jag ha fel!) Men säg mig, varför skulle det ligga mera längtan i blått än andra färgnyanser? Har det månne med ”blånande berg”, eller himlavalvets djupblå oändlighet att göra? Att det ligger så i fjärran …

”… den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit”, skrev Nils Ferlin om Himlen bortom den djupblå kupolen. ”Den andra sidan” kallade han den i sin dikt. Och menade att han längtade, fastän han inte trodde att där skulle finnas varken fåglar eller björkar. Är inte säker på att jag håller med honom om det sistnämnda. Men det kan få vänta till en annan dag… Att skriva om det menar jag!